söndag 14 mars 2010
söndag 14 mars 2010
Krönikörer 2010-02-04 | Uppdaterad 2010-02-03
Lek med tanken att det efter valet i höst bildas en regering där Vänsterpartiet ingår.
Lars Ohly (V) och Göran Hägglund (KD) visar vinnartakter. Ingen av dem är något problem i en regering, skriver Widar Andersson.
Lars Ohly, Alice Åström, Josefin Brink och Jonas Sjöstedt blir statsråd. Vad för slags eländen skulle dessa kunna tänkas ställa till?
Förmodligen inte särskilt mycket alls. Frågan är på sätt och vis möjlig att utvärdera. Ett av partierna i dagens regering är Kristdemokraterna. KD är, precis som V ett tämligen udda parti som i normalfallet tilltalar runt fem procent av väljarna. De är små partier eftersom de är udda och de är udda eftersom de är små.
KD föddes i en protest mot kristendomsämnets marginalisering i skolan. V föddes som ett stöd för Sovjetunionens kommunism. Partiernas ursprungliga bevekelsegrunder har milt uttryckt nötts ner av tidens tand. Vänsterpartiet och Kristdemokraterna finns dock kvar här och nu. Då och då ploppar det upp politiska förslag som har bäring på spillrorna av respektive partis ideologiska arv.
Så länge udda partier befinner sig på tryggt avstånd från regeringsmakten är det ingen ko på isen. Det är när udda partier får direkt inflytande på propositionsskrivande och lagstiftning som det kan bli lite tricksigt.
Eller också blir det inte särskilt tricksigt alls. Erfarenheterna från KD:s regeringsmedverkan 1991–94 och 2006–2010 talar för att omdömet ”inte särskilt tricksigt alls” är det mest rimliga.Kristdemokraterna har en stabil och pragmatisk partiledning som har kunnat rida spärr mot de partiaktivister som är mer bokstavligt trogna partiets kristna urkund.
Jag var exempelvis på plats under det riksting då ombuden höll en svavelosande debatt om aborter och äktenskap. Partiledaren Göran Hägglund och hans krets höll emot mot de högerkristna. Priset för segern i abortfrågan var ett benhårt nej till äktenskap mellan människor av samma kön.
Det priset hade nog partiet varit berett att betala hur som helst. Det ter sig som orimligt att KD självmant skulle ge upp ett så religiöst laddat fundament som det av Gud instiftade äktenskapet mellan man och kvinna.
Därmed uppstod ett problem. Regeringen kunde inte enas om en proposition om könsneutrala äktenskap, vilket dessutom var en profilfråga för statsministern. Alliansregeringen löste det uppkomna problemet elegant. En närmast innehållslös proposition lämnades till riksdagen. Partierna lämnade motioner. När riksdagen röstade var sex partier för könsneutrala äktenskap medan KD fick fullfölja sin protest ända in i kaklet. Slutet gott, alla blev hyfsat nöjda.
Kristdemokraterna har utöver detta lyckats få igenom ett ganska så blekt vårdnadsbidrag. Alliansen snickrade ihop ett barnomsorgspaket som spretade åt olika håll, vilket gjorde det möjligt för alla borgerliga riksdagsgrupper att rösta ja. Så värst mycket mer trubbel har inte KD orsakat.
Kristdemokraternas udda förflutna har således inte ställt till några oöverstigliga problem för regeringen. De värsta problemen riskerar att drabba dem själva. Det är riskabelt för ett parti som går från att vara udda till att bli borgerligt brackigt som vem som helst.
Har då Vänsterpartiet intressen som skulle kunna tänkas tippa gruslass i tillvaron för en ny regering och för det svenska folket? Nja, jag tror inte det. Inom V finns förstås en falang som ser sig ungefär som vissa av abortmotståndarna i KD, som företrädare för Sanning och odelbar Rätt. Där KD:s aktivister svingar bibelcitat över sina motståndare, predikar Vänsterns motsvarigheter om historiskt objektiva sanningar. Privata företag, marknaden, betyg, USA och EU betraktas som borgerliga avvikelser.
Vi kan gilla eller ogilla V:s åsikter. Ytterligheterna kommer hur som helst inte att störa en S-dominerad regering. Skulle det dyka upp något oöverstigligt hinder så får väl Sahlin göra som Reinfeldt – låta förnuftet i riksdagen styra.
Widar Andersson
politisk redaktör
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
