tisdag 16 mars 2010
tisdag 16 mars 2010
Krönikörer 2010-02-02 | Uppdaterad 2010-02-01
De orientaliska slöjorna fick sin beskärda del av partiledardebatten i TV:s Agenda.
Marseille i Frankrike. Skall vi likt fransmännen framstå som avskräckande exempel på intolerans och maktspråk och förbjuda burkan, undrar Bengt Ingvar Ekman.
Det är inte lätt att vara programledare i dessa dagar och negligera ett så exotiskt tema. Men det är också, som påpekades i söndags kväll, symptom på en misslyckad integrationspolitik.
Mona Sahlin ser tecken på att sträng islam, som vanligt beskriven som "fundamentalism", håller på att radikaliseras ytterligare. Hon måste ha avsett hemmaplan, annars har iakttagelsen ingen bäring på svensk politik. Rädslan för att aggressiv religiositet rubbar kulturell konsensus i tidiga 2000-talets Skandinavien har tydligen trängt upp i partiledarkretsen.
Existerar den på denna nivå, skall den givetvis verbaliseras. Rädslan för att suspekta rörelser som Sverigedemokraterna kan exploatera sådana farhågor får inte leda till tunghäfta.
Ibland kan det emellertid vara nyttigt att vända på kuttingen och syna innehållet ur ett annat perspektiv. Som detta med religioners sätt att uttrycka sig i det offentliga rummet, islam i det efterkristna Europa eller den kristna i en aktivt muslimsk miljö, minaret i Schweiz och kyrktorn i Riyadh, burka i Stockholm och toppless i Teheran (fast det sista var kanske att ta i).
Sådana argument användes emellertid när schweizarna röstade mot minareter: varför ge dessa invandrade muslimer rättigheter som deras hemländer inte skulle drömma om att ge sina immigranter? Resonemanget har skymtat också i den svenska debatten om lagstiftning mot rätten, eller tvånget, att bära traditionellt heltäckande plagg.
Som sakskäl vore ett sådant balansnummer riktigt dåligt, Frankrike får sedan säga vad det vill. Skall vi framstå som ett avskräckande exempel på intolerans och maktspråk? Eller vill vi tvärtom behandla dessa nya svenskar som vi önskar att våra egna landsmän blir bemötta i deras ursprungsmiljöer?
Den frågan torde vara retorisk i den meningen att den besvarar sig själv. Hårdföra regimer med den islamiska lagen, sharia, som rättesnöre skall inte ha föredömen att hämta från samhällen, som annars yvs över sin mångkulturella tolerans.
Om lika-för-lika-principen tillämpas, då blir tillvaron trång för Skandinaviens praktiserande muslimer. En sammanställning av stater, där de kristna sitter trångt till, eller direkt förföljs, toppas av Nordkorea, som sedan med trist monotoni följs av radikala islamiska system, ledda av Iran.
Grannen Irak är ett paradoxalt exempel på att svängrum för den ena mänskliga rättigheten kan gå ut över den andra. Saddam Hussein var religiöst likgiltig. Fullsatta kristna kyrkor störde honom inte. Med ökad demokratisering har islamiska opinioner växt i styrka. De radikala vill se ett konformistiskt samhälle och försöker på sina håll tvinga burkan också på kristna.
Om muslimska kvinnor i Sverige beordras av fäder, bröder eller äkta män att bära heltäckande plagg, så kunde lagstiftningens vänner ha en poäng där. Staten övertar i så fall familjens rätt att dekretera klädsel. Men bevisligen kan burkan vara kvinnans eget, medvetna val. Vem skall döma där?
Sedan återstår frågan vad som är genuint religiöst och vad som är patriarkalisk sedvana. Det jag hittar i Koranen har mer arten av råd att inte utmana och fresta männen än av centralt religiöst budskap. Ur skrifter med religiösa anspråk växer det under seklernas gång fram traditioner och moralbud med lös anknytning till originalet.
Bengt Ingvar Ekman
f.d. andreredaktör
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
