Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Krönikörer 2009-11-18 | Uppdaterad 2009-11-17
Miljöpartiet ökar i opinionen. De Gröna snuddar vid tio procent i senaste Sifo-mätningen.
En valframgång i september 2010 ligger klart inom räckhåll för oppositionen. Socialdemokraterna går förvisso halvknackigt. För det forna ensamregerande S-partiet är ett Sifo-resultat på 33 procent urdåligt. I generna bland kärntrupperna är 40 procent ett slags anständighetsgräns.
Självklart siktar varje parti på att få så många röster som möjligt. I valet 2010 är emellertid koalitionens samlade resultat det viktigaste. Förhoppningsvis håller Miljöpartiets uppvindar i sig. Det innebär att ett regeringsskifte kan bli möjligt med ett socialdemokratiskt valresultat runt 35 procent, kanske till och med lägre än så.
Miljöpartiets uppgång är glädjande för hela oppositionen. Socialdemokraterna har inget att vinna på magsura attacker på MP. Miljöpartiets framgångar är oroande, framförallt för borgerligheten. På debattsajten newsmill.se kastar flera borgerliga debattörer trånande blickar på de gröna uppstickarna.
Johan Norberg är Sveriges mest inflytelserika och spännanda liberala debattör och författare. I mina ögon är han ett fritänkande – förvisso borgerligt – salt i såren på uppblåsthet och kunskapslöst tyckande.
För några dagar sedan skrev Johan Norberg om sin oro över ”storstadsliberalernas plötsligt uppblossade förälskelse i delar av Miljöpartiet". Norberg är själv i hög grad en del av denna partiolojala storstadsliberalism.
Hos sig själv och i sin bekantskapskrets känner han av det som Sifo bekräftade: Miljöpartiet har vind i seglen. Som Johan Norberg skriver så har Miljöpartiet "lämnat den entydiga anti-modernismen bakom sig. Inte minst personifieras det i Maria Wetterstrand, Sveriges mest begåvade och övertygande partiledare."
I sin ungdom stöttes han bort av Miljöpartiets "reaktionära vetenskaps- och teknikfientlighet" och av Per Gahrton som beskrev storstäder som "cancersvulster på samhällskroppen". Men så är det inte längre, skriver Norberg. Dagens yngre miljöpartister "talar om hur de ska måna levnadsbetingelserna i storstäder bland annat genom att bygga fler bostäder och öka framkomligheten för cyklister. (…) Det är inte säck och aska som ska rädda oss från undergången, utan miljöbilar och nya energislag."
Johan Norberg attraheras av Miljöpartiet. Det som oroar honom är att Miljöpartiet ska dra så pass många storstadsröster att det blir regeringsskifte i nästa val: "Det är inte osannolikt att en del liberala väljare följer de gröna hem på valnatten, men risken är stor att de till sin oändliga besvikelse vaknar med en bunt betongsossar och ohlygarker i sängen."
Som man bäddar får man ligga, så lär oss ordspråket. Den borgerliga alliansen har stängt spelplanen. I det nya politiska läget återstod inget annat för S och MP än att slå sina påsar ihop. Ett genialt drag, helt i smak. Mina bevekelsegrunder är ungefär desamma som Johan Norbergs. Skillnaden är att jag gläds medan Norberg oroas.
Socialdemokraterna är bättre med Miljöpartiet än utan. Värdet av Vänsterpartiets anslutning till oppositionskoalitionen kan diskuteras. Men det är enfaldigt att enbart stirra sig blind på partiets kommunistiska förflutna.
Jag betraktar det som en stor framgång för Sveriges politiska liv att Vänsterpartiet 20 år efter murens fall är redo för ett nära samarbete med Sahlins socialdemokrater och gröna liberaler. Sverigedemokraternas framgångar – knappa sex procent i senaste Sifon – är på sätt och vis gynnsamt för V och oppositionen. Vänsterpartiet är SD:s tydligaste motpol. Mycket talar för att V kan mobilisera fler väljare.
Lusten att proteströsta mot Sverigedemokraterna ska inte underskattas. För dagen halvknackiga sossar får draghjälp från både rött och grönt. Politikens borgerlighet har problem.
Widar Andersson
politisk redaktör, Folkbladet
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86