Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Krönikörer 2011-02-03 | Uppdaterad 2011-02-03
En statlig myndighet – DO, Diskrimineringsombudsmannen – belönar inte sällan vad vi förr kallade skvallerbytta-beteende och finner mycket sådant, som i andra länder knappast skulle föranleda ens ett höjt ögonbryn, diskriminerande eller kränkande.
17 juli 2008 presenterade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni den nya diskrimineringsombudsmannen Katri Linna. Nu när Linna fått lämna bör regeringen överväga att lägga ner myndigheten, skriver Merit Wager och önskar att vi inte vore så lättkränkta.
Missförstå mig inte, vare sig medvetet eller omedvetet. Självklart ska vi stävja diskriminering, men vi kan gott lära oss att inte vara så oerhört lättkränkta. Folk borde kunna stå ut med att ibland bli retade eller kallade något lite otrevligt. Man borde inte kunna gå till DO och kräva skadestånd så fort någon sagt något man inte gillar, det blir oerhört dyrt för skattebetalarna förutom att det är rent löjligt.
Diskrimineringslagen kom till för att stoppa verklig diskriminering, men DO utvecklades under Katri Linna till ett kränkthetsverk där knappt något ärende var för litet att ta upp och försöka utverka skadestånd för.
Redan i skolan borde barn få lära sig att inte allt är mobbning, diskriminering, kränkning. Rektorn vid Sverigefinska skolan i Botkyrka, Ina Sinisalo, uttryckte det så här i Uutiset, SVT, den 28 januari: ”Jag tror att det har gått lite inflation i användningen av ordet mobbning, när det i själva verket bara handlar om att man retas med varandra.”
Vi borde kunna tåla att ibland få okvädingsord kastade efter oss, utan att elda upp oss till kränkningsgrad. Vi kan inte ha ”nolltolerans” mot elakhet, ilska och raseri; vi bör snarare klara av att emellanåt slå dövörat till och inte ta åt oss så lätt. Det skadar inte att begrunda vad psykiatrikern och författaren David Eberhard skriver i sin bok Ingen tar skit i de lättkränktas land:
”Tänk om staten i stället fokuserade på att ta tag i det som verkligen är riktigt kränkande och svinigt. Och lät framföra en hälsning till alla rättshaverister som i dagens Sverige får rätt att driva frågor långt bortom millimeterrättvisans gräns: Vi har behandlat ditt ärende genom att läsa igenom ditt brev. Vi finner att du inte har grund för din känsla av kränkthet. Detta beslut kan inte överklagas.”
Katri Linna har som DO under lång tid bidragit till att invånarna i Sverige börjat gå in i rollen som offer och klaga på än det ena, än det andra. Ett lite lustigt exempel är att jag som har finsk bakgrund skulle kunna få skadestånd om jag blir kallad ”finnjävel”, men svarar jag ”svennejävel” tillbaka går jag fri.
Det var inte var Katri Linnas sak att skapa praxis, det tillfaller domstolarna. Men hon gjorde det ändå, så till den grad att folk i kränkthetssvängen lärt sig ”prislistan” som tillämpas i de fall där förlikning mer eller mindre framtvingas. Det hela går inte sällan ut på att pengar ska betalas till den ”diskriminerade”.
Nu är epoken med den skarpt kritiserade Katri Linna som DO (”Sveriges sämsta chef 2009”) till ända. Den 1 februari meddelades att hon fått sparken och placerats i vad som i folkmun ibland kallas ”elefantkyrkogården”, i regeringskansliet. Där ska hon sysselsättas med någon utredning.
Måtte regeringen också överväga att lägga ner myndigheten och måtte det bli vanligare i Sverige att människor lär sig att ”lite får man tåla”. För det är skillnad på verklig diskriminering och på hårda och otrevliga ord som människor uttalat i affekt och ilska i alla tider – och kommer att fortsätta att uttala.
Merit Wager
översättare och fri skribent
Svenska Nyhetsbyrån
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
