måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Krönikörer 2010-03-08 | Uppdaterad 2010-03-07
Vad ska man göra med Sverigedemokraterna? Den frågan har journalister och politiker brottats med länge.
Ogillar man SD kommer man givetvis att gotta sig åt om Carl Bildt faktiskt skulle agera som en retorisk hit-man. Men hur reagerar potentiella Sverigedemokratväljare, frågar sig Bengt Johansson.
Ska man se dem som ett parti bland andra och debattera med sverigedemokrater precis som man debatterar med andra partier? Ska journalisterna satsa extra på granskning av just Sverigedemokraterna och riva ner den putsade fasaden för att visa partiets rätta ansikte? Eller ska man helt enkelt försöka tiga ihjäl dem? Låtsas man att de inte finns, kanske de försvinner?
Jag har hört samma gamla argument i debatten i ganska många år. Men nu har det dykt upp en ny vinkel på åsiktsarenan.
Statsvetarprofessorn Bo Rothstein hävdade i en debattartikel i Expressen i veckan att det effektivaste sättet att skjuta Sverigedemokraterna i sank vore att ironisera och förlöjliga dem. Nu menar Rothstein att alla inte klarar av sådan debatteknik. Därför är det kanske lämpligast att låta Carl Bildt bli det politiska etablissemangets SD-torped i valrörelsen 2010.
Jag tror faktiskt att Rothstein sätter fingret på ett intressant drag i den svenska politiska kulturen. Att förminska motståndaren genom att förlöjliga, skämta eller ironisera är knappast ett bärande drag i dagens politiska debattklimat. I Sverige är politik allvarligt. Man lyssnar på argument och gör inte narr av den man debatterar med. På sin höjd kan man kanske småle lite och skaka lätt på huvudet när motståndaren pratar, bara för att visa att det man hör är strunt. Men att på allvar förlöjliga politiska motståndare och det de säger? Nej, inte i Sverige.
Andra statsvetare har pekat på att den svenska samförståndskulturen ibland ligger som ett lock över demokratin. Demokrati behöver konflikter och vi svenskar är allmänt konflikträdda och bråkar inte gärna. Men det handlar ju inte bara om att vi bråkar för lite. Vi är dessutom tråkiga. Fredrik Reinfeldt har också dragit den allvarsamma, lyssnande politiska retoriken till sin spets. Han småler inte ens när Mona Sahlin pratar, utan lyssnar allvarligt till vad hon säger för att sedan komma med sakliga motargument.
Om nu tråkigheten är utmärkande för dagens politiska samtal kan man lugnt konstatera att det inte alltid varit så. Det var helt enkelt roligare förr. Karikatyrerna var elakare, bildspråket i valaffischer mer drastiskt och inte drog man sig för att försöka plocka ner sin motståndare genom att förlöjliga dem. Går man tillbaka till 1920- och 1930-talet var den politiska retoriken vassare, åtminstone som det framstod i valaffischer, tidningsannonser och dagstidningarnas tecknade politiska satirer.
De som studerat valretorik i valdebatter verkar också komma fram till liknande resultat. Ska man ta i lite kan man kanske säga att den politiska debatten helt enkelt var elakare förr, och kanske också roligare.
Min personliga åsikt är att lite mer humor, lite raljerande och lite ironi skulle liva upp den politiska debatten. Politik ska vara på allvar, men måste det vara så allvarligt? Frågan är dock vilka konsekvenser förlöjligande och ironi får i politiska samtal. Är det ett framgångsrecept i kampen om väljarna? Man bör vara medveten om att den mest uppenbara effekten av all politisk kommunikation är att den stärker åsikter väljare redan har.
Ogillar man SD kommer man givetvis att gotta sig åt om Carl Bildt faktiskt skulle agera som en retorisk hit-man. Men hur reagerar potentiella Sverigedemokratväljare? En inte alltför vågad gissning är att väljare med starka SD-sympatier ser det som ytterligare ett orättvist angrepp och solidariserar sig ännu mer med partiet. Man sluter helt enkelt leden mot en yttre fiende. Detta är nu inget som är unikt för Sverigedemokraterna. Vi har sett samma tendenser så fort olika grupper kritiseras eller förlöjligas offentligt.
Dessutom finns det en uppenbar problematik med att raljera och ironisera när man är i överläge. Satir förutsätter ett underifrånperspektiv eller åtminstone att man befinner sig på ungefär samma nivå.
Här blir Carl Bildts eventuella förmåga att skjuta Sverigedemokraterna i sank med vass retorik problematisk, precis på samma sätt som Olof Palme kritiserades för att han var för överlägsen när han krossade Torbjörn Fälldin i debatter på 1980-talet. Man kan faktiskt förlora genom att vara alltför överlägsen.
Bengt Johansson
mediaforskare, Gbg universitet
Vi ser över hela landet gamla och unga politiker som går över till SD.
När deras egna partier har övergivit alla sina ideal och tillsammans har blivit en grå innehållslös massa.
Där man företräder Mammon, och globalist.multikultiideologin utan någon som helst hänsyn till vår nation, kultur, historia, eller våra nationella intressen.
SD står för en politik som våra riksdagspartiers broder/systerpartier för i våra nordiska grannländer. Detta kommer aldrig fram i våra vanliga politiskt styrda medier.
När ska man titta på sakfrågorna och jämföra med tex socialdemokraternas politik i Norge och Danmark och vi får inte glömma Finland.
Då kommer man att häpna!!
För SD politik är i många stycken mer generös än våra grannländers.
Vad ska ska våra riksdagpartier göra då?
Kalla våra grannländer för "rasister" och säga upp alla diplomatiska förbindelser med dem??
Nej, Sveriges politik är extrem och helt utan kontroll och folklig förankring.
Och den svenska journalistkåren är den mest poltisk styrda i hela västvärlden där man ej redovisar fakta och ställer de kritiska frågorna.
Det tycks finnas en tro att bara marginaliserade obildade människor röstar på SD. Så är det inte. De flesta som röstar på SD gör det för att man anser att massinvandringen till Sverige ska stoppas. De flesta har varit väljare i andra partier tidigare och då uppfattades de inte som löjliga, rasistiska eller mindre vetande. Att det finns anhhängare och tokar i SD är inte mera unikt än att det finns sådana i alla de andra partierna eller i befolkningen i allmänhet. Hade de andra partierna insett att invandringen är ett hot mot vårt land och mot vårt folk och agerat mot massinvandringen så hade inte SD behövts. Nu mer eller mindre tvingar de övriga partierna den som vill stoppa massinvandringen att rösta på SD även om man i många andra frågor inte sympatiserar med deras program. Den som talar om att förlöjliga SD-väljarna förlöjligar sig själv genom sin ytliga syn på varför människor söker sig till SD.
Det är min demokratiska rättighet att rösta på Sd och då utan tillmälen och förlöjliganden från journalistkåren! Visst kan man förstå att journalister är rädda om sina jobb om redaktören sätter ner foten och bestämmer vad som får/eller inte får publiceras, men censur av kommentarer mm är en skam! Det kommer mängder av människor från andra partier som har förkovrat sig i Sd:s partiprogram och tycker att det stämmer överens med vad de själva tror på. Danmark och Norge har väl fungerande regeringar där deras motsvarighet till Sd finns starkt representerade, skulle det vara två nationer som är mindre vetande? Sd är här för att göra ett stort avstamp i valet, ett parti som en stor del av svenska folket vill ha, räkna med det! Mvh, Maj
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
