Han har emellertid på grund av sina åsikter i invandrarfrågor varit kontroversiell även inom sitt eget parti (SPD). Under några veckor har han nu varit förstasidesstoff på grund av en bok han skrivit om integrationen av invandrare. Den 30 augusti ägde utgivningen rum, väl förberedd i en bred mediediskussion. TV-kanalen Phoenix sände en laddad presskonferens med Sarrazin samma dag.

Boken heter Tyskland avskaffar sig självt (Deutschland schafft sich ab). Dess grundtes är att Tyskland befinner sig i slutfasen av en gyllene utvecklingsepok, som började på 1950-talet men nu räknar sina sista dagar. Sarrazins viktigaste skäl för denna svartsyn är att invandrarna tar över på grund av sina höga födelsetal. Med det medlet erövrade enligt Sarrazin kosovarerna Kosovo.

Att invandrare som valt Tyskland som sitt nya hemland integrerats dåligt bestrids inte i den allmänna debatten. Att turkarna skulle erövra Tyskland genom höga födelsetal är dock ett stötande uttalande, som mer belyser Sarrazins debattnivå än det speglar en folkopinion. Ett liknande uttalande är följande!

Han säger att han inte kan acceptera några, som lever i och låter sig försörjas av en stat (d.v.s. Tyskland) som de inte vill låta sig inlemmas i, som inte tar hand om sina barn förnuftigt och sörjer för deras utbildning utan i stället producerar fler och fler flickor med huvudduk (Kopftuchmädchen). Här står vi vid en kärnpunkt i Sarrazins bok. Frågan om de farliga muslimerna är central i hans kritik av immigrationen.

Det är framförallt invandrarna från Turkiet och arabiska islamister från Afrika, som tycks vara måltavlor för hans skarpskytte. I sin bok spetsar han till tidigare uttalanden och försöker ge dem en vetenskaplig grund.

Därför kallar han den en fackbok. Han använder sig av statistik och diverse forskningsresultat. En av hans slutsatser är att ovillighet att låta sig integreras är en ärftlig egenskap och att även judar och basker äger en sådan speciell gen. Detta är något som upprört det judiska centralrådet i Tyskland och fått islamiska organisationer att protestera kraftfullt.

TV-utsändningen var mycket välbesökt, även av utländska journalister. Sarrazin intog en sorts skarpskuren position av obeveklig saklighet. Svarade distinkt, ofta mångordigt och aldrig med tecken på att låta sig bekomma. På frågan om vad han ansåg om främlingsfientligheten i Belgien svarade han, att han beundrade dess politiske ledare för hans vackra hår.

Att Sarrazins förmenta vetenskaplighet fermt avvisas av tyska vetenskapsmän tycks inte bekymra honom. Att förbundsdagens partier indignerat tar avstånd från honom och att SPD nu för andra gången försöker få honom utesluten ur partiet har han inte kommenterat.

Hans position i Deutsche Bank är på grund av hans tidigare uttalanden redan beskuren, men förhållandena tycks vara sådana, att endast presidenten Wulff kan avsätta honom och då på regeringens uppmaning. Att ett oförblommerat rastänkande kan befinna sig så högt i den politiska hierarkin i Tyskland, väcker otvivelaktigt frågor internationellt.

Thilo Sarrazin befinner sig på villovägar. Det är de flesta överens om. Att han med sitt agerande skulle främja integration och förståelse för invandrarnas svårigheter är en absurditet.

Per-Ove Ohlson
lektor

Särskilt vanligt är det under valrörelser, då valaffischer klistras upp, annonser publiceras och utspelen duggar tätt. Inom mitt specialintresse – valaffischer – hittar man då och då exempel som får en att önska att man hade varit en fluga på väggen i partihögkvarteret och hört hur resonemangen gick när bilder och budskap valdes. Nu har det hänt igen.

Hur tänkte egentligen Sverigedemokraterna när de valde reklamfilmen som TV4 stoppade? Det krävdes ju att filmen omarbetades rejält för att TV4 över huvud taget skulle gå med på att visa den. Jag kan tänka mig fyra olika ”tankefigurer” som flugit runt hos ledande sverigedemokrater när beslutet togs.

Tankefigur 1: ”Givetvis stoppas filmen, men vi får ändå inga nya väljare i valrörelsen. Det viktigaste är att se till att vi behåller kärnväljarna och att stämpeln av martyrskap finns kvar. När TV4 stoppar filmen bevisar det att partiet diskrimineras av etablissemanget.” Frågan är bara om det fungerar så bra. Tycker de flesta att filmen är för grov verkar beslutet att inte sända den helt okej, dessutom bekräftas ju bilden av partiet som främlingsfientligt och då blir det legitimt att inte låta partiet vara med i debatter och utfrågningar.

Tankefigur 2: ”Givetvis stoppas filmen, men eftersom TV4 tar så mycket betalt för annonsering satsar vi på att den sprids gratis via internet.” Sverigedemokraternas film (som inte visats i svensk TV, men i dansk) har i internettider givetvis setts av ganska många svenskar. Över 300.000 visningar på Youtube en knapp vecka efter TV4:s beslut. Men med tanke på att den äldre generationen surfar runt minst av alla svenskar, når man i alla fall knappast dessa väljare med filmen.

Tankefigur 3: ”Givetvis stoppas filmen, men vi gör en ny mindre provocerade film som kan sändas i TV4 när det är dags. Med debatten har vi fått stor uppmärksamhet och alla svenskar lär sitta som klistrade när den nya filmen visas i TV4”. Med tanke vad som skett kommer Sverigedemokraterna nog att få rätt här, eftersom alla som är det minsta intresserade av politik kommer att vilja se den omarbetade reklamfilmen. Men risken finns att partiet gått på myten om att all publicitet är god publicitet, den stoppade filmen har nog skrämt bort väljare som inte redan är övertygade sverigedemokrater.

Tankefigur 4: ”TV4 kommer att sända filmen eftersom vi köpt reklamtid, då bestämmer vi vad som ska sändas.” Att TV4 skulle tolka lagstiftningen som de gjorde var knappast förvånande och oavsett JK:s kommande beslut borde partiet insett att TV4 på alla sätt skulle försöka hindra att filmen visades. Dessutom har de misstagit sig om vad det innebär att annonsera i kommersiella medier.

Jag vet ju inte exakt vad TV4 lovat de politiska partierna, men givetvis har alla medieföretag rätt att vägra ta in annonser. TV4 skulle aldrig sända en film som den första versionen Sverigedemokraterna producerade, inte minst eftersom man inte vill riskera att stöta bort andra annonsörer. Det är nog ganska många företag som hade hört av sig till TV4 när de blivit medvetna om att deras produkt visas i reklaminslag före eller efter Sverigedemokraternas reklamfilm.

Därtill kan man tillägga att TV4 givetvis är angeläget om att hamna på fötterna när det gäller politisk TV-reklam. Som ett nytt och omtvistat fenomen i den svenska kampanjkulturen ifrågasattes TV4 redan för hur man hanterade sverigedemokraterna i samband med förra årets Europaparlamentsval. Det var därför ganska självklart att kanalen skulle vara extra försiktig och tänka sig för både en och två gånger i årets valrörelse.

Om Sverigedemokraterna inte insåg det bör de nog utvärdera kompetensen hos de personer som är ansvariga för partiets omvärldsbevakning.

Bengt Johansson
professor, Gbg universitet

Detta har utlöst veckans "smil" hos den danska befolkningen som annars är fullständigt ointresserad i svensk politik och där de flesta fortfarande på rak arm bara kan nämna Olof Palme... Leendena har inte blivit mindre sedan svenskarna reagerat precis så gravallvarligt som danskarnas fördomar kräver. Då svenska professorer i statskunskap med bekymrade miner betecknar förslaget om att skicka observatörer till Sverige som "utsiktslöst", ja, då fnissar danskarna.

Av den svenska reaktionen att döma verkar man tro att det är ledande danska politiker - ja, närmast den borgerliga danska regeringen - som vill att Europarådet ska skicka valobservatörer till Sverige. Så är det verkligen inte. Istället är det den även i dansk politik relativt anonyme Michael Aastrup Jensen, "utrikesordförande" hos Liberale Venstre, som uttalat sig till Jyllands-Posten.

Han menar att besluten att stoppa Sverigedemokraternas valfilm och att utesluta partiet från Sveriges Televisions slutdebatt visar att det krävs valobservatörer för att "säkra demokratin". De Konservatives Naser Khader - danskarnas "älsklingsmuslim" - och Dansk Folkepartis Pia Kjærsgaard har som väntat hoppat på tåget.

Men mer än så är det faktiskt inte. Regeringen lägger sig - självklart - inte i det svenska valet och heller inte den socialdemokratiska oppositionen. Och inte ens förslagsställaren kan låta bli att le i mjugg då han intervjuas... Det handlar inte om ett seriöst krav - det handlar om att ge igen för gammal ost. I vissa kretsar i Sverige betecknas hela Danmark som främlingsfientligt bara därför att Dansk Folkeparti - som är för en mycket stram invandringspolitik - stödjer regeringen.

Då glömmer man att Dansk Folkeparti som är landets tredje största parti och har 13-15 procent av rösterna bakom sig numer är rumsrent och sedan länge har slängt ut de värsta tokstollarna.

Men det roar alltså danskarna att det politiskt korrekta Sverige får sig en knäpp på näsan. Sverigedemokraternas "förbjudna" valfilm har gång på gång visats i dansk TV och det görs långa intervjuer med Jimmie Åkesson i alla medier. I Danmark försöker man i varje fall inte tiga ihjäl det nya svenska partiet! Det verkar istället närmast som om man vill reta svenskarna med att ge Sverigedemokraterna så stort utrymme som möjligt. Att Sverige har fått ett extremt högerparti på halsen är något som danskarna gillar!

Seriösa kommentatorer, som borgerliga Berlingske Tidenes chefredaktör Lisbeth Knudsen, ser det som problematiskt att Sverigedemokraterna "diskrimineras": "Jag tror inte att demokratin behöver den formen för skydd. Jag tror, att demokratin också i Sverige, är stark nog att ta också partier med extrema hållningar in i en seriös debatt och låta befolkningen ta ställning."

Om man nu bortser från Sverigedemokraterna så är det några andre fenomen i den svenska demokratin som förvånar danskarna. För det första att spärrgrånsen för att komma i riksdagen är så hög som fyra procent (i Danmark är den två). För det andra gäller det själva valproceduren där det i Sverige ju är en valsedel för varje parti vilket kan göra att något av valhemligheten går förlorad då den röstande erbjuds valsedlar på väg in i vallokalen.

I Danmark är det en lång röstsedel med alla alternativ på och det är där man sätter sitt kryss. Kanske skulle svenskarna något mer fokusera på dessa frågor istället för att irriteras över att några enskilda danska politiker talar om internationella valobservatörer, mest för att "drille" (retas).

Jöran Svahnström
frilansjournalist, Köpenhamn

Denna utskällda blockpolitik, den är i alla fall en säkerhetsventil för vår demokrati.

När vi lägger vår röst kan sakfrågorna vara väsentliga för oss, skatter eller skola eller vilka de nu är. Men vi har också ett annat motiv i bakhuvudet. ”Vilken regering röstar jag på? Sahlin eller Reinfeldt?”

Jag tycker att de rödgröna gjorde oss och demokratin en tjänst genom att formera sig till ett uttalat regeringsalternativ, det som de borgerliga gjorde för fyra år sedan. Val betyder rimligen att det finns alternativ att välja mellan. Det har vi nu, inte för få och inte för många.

Denna blockpolitik har sina belackare. De finns på båda sidor men har nog varit mest engagerade på den socialdemokratiska. De har påvisat onödiga låsningar till hinder för en praktisk, förnuftig politik. Viktiga beslut har blivit stående på grund därför att borgare och socialdemokrater blockerat varandra på marginalen.

För socialdemokrater har det funnits ett synnerligen relevant skäl att avvisa "den eländiga blockpolitiken": en splittrad borgerlighet har varit den bästa garanten för Stora partiets kontinuerliga inflytande över regeringsmakten. Efter 2006 års val stod det emellertid klart att dess roll som statsbärande parti nu var historia. I 2010 års val balanseras den borgerliga alliansen av en koalition av tre partier.

Ett av argumenten mot fast sammanhållna block har emellertid fått näring av risken för att Sverigedemokraterna tar sig in i ett parlament, där varken rött eller blått har egen majoritet. I ett jämviktsläge kommer de att fungera som tungan på vågen.

Båda blocken har avsvurit sig affärer med Sverigedemokraterna som utväg ur ett sådant dilemma. Dessa försäkringar är trovärdiga. Arbetshypotesen tycks vara att det block, som fått flest röster, bildar regering, lägger fram sina förslag och driver sin politik som om Sverigedemokraternas bänkar stod tomma. Och, som sagt, det finns goda skäl att lita på en sådan avsiktsförklaring. Vi riskerar inte en dansk modell med en regering som anpassar sig till ett främlingsfientligt parti.

Men samtidigt får väljarna veta att om utfallet blir oklart den 19 september, så är sista ordet i regeringsfrågan inte sagt. Det finns alternativ. Alliansen kan söka majoritet via uppgörelser med Miljöpartiet. De rödgröna söker i motsvarande situation bredda sitt underlag genom samverkan med Folkpartiet och/eller Centern. Ett sidbyte på tvärs mot tidigare besked skulle motiveras av att landet måste ha en fungerande regering.

Varje parti med självbevarelsedrift måste dock känna stora skälvan inför en sådan manöver. Dess väljare har inte bara röstat på parti utan också på regering och skulle bli rasande av att få något annat än det de var lovade. De gillar inte metoden att lockas till röstning på ett parti till vänster eller höger för att i efterhand få besked om att det blev något helt annat. Och det för Sverigedemokraternas skull!

I en återvändsgränd har vi möjlighet till extraval. Det är en nödlösning; väljarna kan ge samma besked än en gång eller också stanna hemma. Men från demokratisk synpunkt skulle nödlösningen ha sina fördelar. Det skulle hyfsa ekvationen; väljarna vore informerade om vad som gäller, och partier som är öppna för en samverkan över gränsen finge tillfälle att redovisa sina ståndpunkter.

De må vara onödigt med spekulationer som tar ut eventuella sorger och bekymmer i förskott. Men det kan också påminna om att en röst på SD till på annat elände också strör grus i vårt politiska maskineri.

Bengt Ingvar Ekman
f.d. andredaktör

KD:s ledare Göran Hägglund demonstrerade sin lojalitet med regeringens politik. Han fullföljer Alf Svenssons ”sitt-still-i-båten”-doktrin. Vilket är hedersamt på något sätt. Däremot föll Hägglund platt till marken när han ville solidarisera sig med det verkliga folkets rätt att göra som de vill.

Agitation om verklighetens folk och uppror mot det alltför politiskt korrekta kan nog gå hem på snärtiga valmöten på gator och torg. När erfarna politiska reportrar börjar ställa detaljerade frågor blir det värre. Vilket blev mycket tydligt i radions utfrågning.

Fredrik Reinfeldt (M) fick det lite svettigt när Ekots reportrar ställde frågor om a-kassan. I valrörelsen 2006 utlovades en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Detta har inte genomförts. Vilket på ett sätt inte är så konstigt. De flesta i och utanför regeringen vill nämligen inte ha någon obligatorisk a-kassa. Finansminister Anders Borg har avfärdat dylika förslag som en straffskatt på arbete. Det konstiga är varför Reinfeldt i radion envisades med att försöka säga både ja och nej till en tvingande a-kassa. Ja+nej=jaså. Jaså är inget bra svar från en statsminister som vill bli omvald.

Maud Olofsson (C) valde att satsa allt på ett kort. Hon steg fram som småföretagarnas och företagsamhetens advokat. Jag tror att det är rätt tänkt. Centerpartiets tidigare gröna profil har vittrat sönder i en mix av kärnkraft, handelsgödsel och vargpolitik. I företagsprofilen finns det däremot en rak linje mellan ivriga bävrar, ungdomslöner och bort med Las. Kanske kan det bära över riksdagsspärren?

Folkpartiets Jan Björklund odlar en alltmer utstickande profil i integrationspolitiska frågor.

Inriktningen på arbete och egenförsörjning bör vara så stark som möjligt. För de flesta som bryter upp från sina hemländer för att slå sig ner i Sverige är denna inriktning självklar. Vi ska inte blunda för att somligt i vår mottagning och i våra försäkringssystem riskerar att motverka en sund och framtidshoppfull start i det nya landet. Sverige behöver invandring för arbete och tillväxt. Folkpartiet är på detta område ett samhällsnyttigt parti.

Miljöpartiets Peter Eriksson uppträdde som Orsa kompani i utfrågningen. Han lovade inget bestämt. Vilket nog är klokt. Partiet har högst trovärdighet av alla i miljö- och klimatfrågor. En regering där MP ingår kommer därför att göra större klimatsatsningar än en regering utan MP. Det är det enda man kan vara säker på. Vilket faktiskt är riktigt bra.
Jag skulle gärna se Eriksson i en regering rätt snart.

Lars Ohly (V) spelade tvåhändigt piano i radion. Å ena sidan uppslutning bakom den rödgröna politiken. Å andra sidan tydliga markeringar av den gammaltestamentliga vänsterns uppfattningar om betyg, EU, skatter och pensioner. Givet situationen var nog detta det bästa som Ohly kunde prestera.

Mona Sahlin (S) talade direkt till alla gråsossiga hjärtans auktoritetslängtan. Hon utstrålade all den trygghet, erfarenhet, pondus och slagfärdighet som jag vet att hon har. Men som har haft så märkvärdigt svårt att tränga fram i bruset. Sahlin vann radiomatchen. Nu återstår att knyta förtroliga band med fler väljare.

Widar Andersson
politisk redaktör Folkbladet

Den gångna perioden har varit mycket förändringsintensiv och oavsett valutgången väntar oss en ny tid av stora reformer som kommer att påverka vår verksamhet.

Erbjudandet att få medverka som krönikör i Borås Tidning, som jag med glädje tackat ja till, ger mig möjligheter att beskriva och framföra åsikter om den dynamiska värld som är den högre utbildningens och forskningens. Jag vill göra detta med avstamp i den enskilt största förändring som skett för Högskolan i Borås' del de senaste åren.

En nyligen beslutad och genomförd reform är möjligheterna för högskolor att utfärda examen på forskarnivå. Rättigheten att examinera på forskarnivå är i praktiken den stora skillnaden mellan ett universitet och en högskola och reformen öppnar således upp för en helt ny ordning, ett nytt så kallat högskolelandskap. Reformen innebär å ena sidan en större likhet mellan olika typer av lärosäten, å andra sidan större skillnader eftersom nya områden för forskarutbildning kommer att utvecklas och etableras.

Avsikten är nämligen att de nya rättigheterna ska avse områden som är nydanande och bygger på flervetenskaplighet, det vill säga samverkan mellan företrädare för olika traditionella akademiska ämnen. Vidare gäller att områdena ska vara unika i ett nationellt perspektiv samt internationellt konkurrenskraftiga. Det finns anledning att ha stora förhoppningar på att spännande och viktiga forskarutbildningar kommer att utvecklas och bedrivas som innebär en förnyelse och kvalitetsutveckling nationellt sett. Det är också positivt att befintliga forskarutbildningar vid såväl universitet som högskolor kommer att prövas och rättigheter kan dras in om kvaliteten inte är tillräcklig.

Vid Högskolan i Borås har vi profilerat verksamheten och satsat på att utveckla sex stycken forskningsområden. I första ansökningsomgången sökte vi för rättigheter inom fyra av dessa områden. Vi tilldelades rättigheter inom områdena Biblioteks- och informationsvetenskap och Resursåtervinning och kommer nu att bedriva egen forskarutbildning och examinera. Vi har inte fått besked än om området Textil och mode och vi fick i likhet med Högskolan i Kristianstad något förvånande avslag för rättigheter inom lärarutbildningsområdet.

Högskoleverket valde av någon svårbedömd anledning att fatta ett annat beslut än det som den av verket utsedda expertgruppen föreslog. Jag är övertygad om att vi efter förnyad ansökan redan i höst kommer att tilldelas rättigheter inom lärarutbildningen.

Högskoleverkets beslut betyder att vi förfogar över alla de delar som behövs för att bygga upp en högkvalitativ komplett akademisk verksamhet. Vi har professionsorienterad utbildning på grundnivå, avancerad nivå, forskarnivå och vi har forskning. Framförallt innebär rättigheterna att vi rejält stärker vår basverksamhet, nämligen grundutbildningen. Vår huvuduppgift som forskare och lärare är att föra kunskaper vidare och rusta våra studenter för arbetslivet. Egen forskning och forskarutbildning ger en naturlig forskningsanknytning och höjer kvaliteten.

Högskolornas framgång med ansökningar om rättigheter betyder att en omfördelning av ekonomiska resurser kommer måste ske. Universiteten, både de yngre och de äldre, som idag baserat på generella rättigheter bedriver forskarutbildningar med varierande kvalitet kommer att få lämna ifrån sig resurser till oss med starka profiler, nydanande verksamheter och forskarutbildningar. Det kommer inte att gå att försvara att resurser fördelas till och används ineffektivt i forskarutbildningar som vilar på gamla meriter och inte klarar högt ställda kvalitetskrav. Även universiteten måste profilera sin verksamhet om de ska hänga med.

För vår del så öppnar sig möjligheterna och nu det handlar om att ta tillvara dessa.

Björn Brorström
prorektor, Högskolan i Borås

I ett samhälle med allt mer fokus på konsumtion är det viktigt att förstå inte bara drivkrafterna bakom konsumtion, vad som motiverar människor att konsumera, utan också hur konsumenter med olika bakgrunder uppfattar sina roller.

För att vara kundorienterade behöver företag veta konsumenters önskemål. Produkter floppar ofta när man inte tagit hänsyn till hur slutkonsumenten upplever produkten. Det är också viktigt att kritiskt reflektera över konsumtionens framväxt. Vilka konsekvenser har konsumtionen för individer, samhället och miljön?

Konsumtionen innefattar inte bara privat utan även offentlig sektor och påverkar privat- såväl som samhällsekonomi. Vi konsumerar, produkter, tjänster och kultur. De senaste decenniernas avregleringar har lett till att konsumtionsrollen förändrats. Att välja och göra informerade val om pension, el, vård, skola etc. uppfattas olika svårt av konsumenter. Hur kan valen göras lättare? Här har både företag och myndigheter ett ansvar att visa hur produkter och tjänster skiljer sig åt så man lätt förstår det.

Konsumtion påverkar miljön. Miljövänlig konsumtion behöver stimuleras när sopberget växer. Det behövs kreativa lösningar med konsumenten i fokus som ersätter gamla icke-miljövänliga lösningar. Konsumenter måste se fördelar med nya miljövänliga innovationer och beteendemönster, de behöver vara överlägsna de nuvarande, inte bara komplement och definitivt inte försämringar. När stora belopp satsas på att kommunicera miljövänliga budskap är ett mottagarperspektiv nödvändigt.

Samhällsekonomin är genom BNP beroende av konsumtion. Det är därför förvånansvärt att konsumtionsfrågorna inom politiken lever en relativt undanskymd värld. I Sverige har konsumentfrågorna alltid sorterat under ett departement, för närvarande Integrations- och jämställdhetsdepartementet, med många olika ansvarsområden. Konsumtion berör många departement och myndigheter.

Konsumtion har över tiden blivit en allt tydligare social markör och speglar vilka vi är eller hur vi vill vara och uppfattas av andra. Konsumtion har blivit viktigare för att skilja sig från mängden, att visa sig unik. Vissa forskare hävdar att konsumtionen tagit över den roll som arbetet tidigare haft i att spegla position i samhället. Samtidigt finns begränsningar för hur unik man tillåts vara genom konsumtion. Det finns ett stort tryck på konformitet att konsumera som alla andra.

Konsumtionens allt mer betydelsefulla roll i samhället medför både inkludering och exkludering. Saknar man resurser för att konsumera i form av pengar, tid, internetuppkoppling etc. riskerar man att hamna utanför. Något som kan vara besvärligt, i synnerhet för ungdomar där gruppgemenskap ofta är centralt, men även för andra. Konsumtion som bygger på en allt högre skuldsättningsgrad kan få mycket dystra konsekvenser. Beslut om konsumtion påverkar individers livssituation, välbefinnande, ekonomiska och sociala förhållanden.

Det behövs mer forskning om hur och varför människor konsumerar som de gör. Forskning om konsumenters vardag kan visa hur konsumenter kan stärka sin roll och kompetens samt föreslå hur olika aktörer som företag, media, myndigheter etc. kan bidra till detta. Forskning behöver visa på konsumtionens komplexitet snarare än de förenklade generaliseringar som ofta kan förekomma i massmedia.

Karin M. Ekström
professor vid Högskolan i Borås

Se där, två exempel på en ny pressetik, som tycks ha snubblat in på scenen utan förberedande manus. Och det händer mera. Nyhetsartiklar överskuggas i allt högre grad av personligt hållna nyhetsanalyser. Ledarartiklar är inte längre tidningens torra röst, utan består oftare av personliga kommentarer. Kultursidorna behandlar i sjunkande grad premiärer och publiceringar och ägnas åt privata funderingar.

I linje med den utvecklingen har kolumnister på tidningarnas alla avdelningar trätt fram som mediernas nya stjärnor.
På redaktionerna finns någorlunda medvetenhet om hur olika genrer förväntas förhålla sig till kraven på relevans, anständighet, objektivitet och faktagranskning. För den genomsnittlige läsaren spelar det dock mindre roll om det påstås i en nyhetsartikel att författaren Björn Ranelid fifflar med skatten eller om det är professorn i kriminologi och auktoriteten Leif GW Persson som kuckelurar i ärendet i egen kolumn.

Just detta exempel refererar till en kolumn av Leif GW Persson i tidningen Expressen i förra veckan, där professorn mediterat inför ett fotografi föreställande Ranelid, ett bokbord och en hög hopknycklade sedlar. Han förde sedan en inre monolog som gick ut på att Ranelid är skattebrottsling. Persson motiverades, enligt egen utsago, till denna seans av sin egen frustration över att Ranelid är en så fin människa. För inte särskilt länge sedan hade det varit otänkbart att en seriös tidning skulle ha publicerat resultatet.

Perssons obehagliga angrepp på Ranelid är inte heller unikt. Kolumnister tycks ofta befinna sig under den pressetiska radarn. Och eftersom journalister bara är människor och tidningar är resultatet av den kultur som råder på redaktioner, tänjs gränser och devalveras normer efterhand, också på kultursidor och ledarsidor – och snart på nyhetsplats?
Vad driver utvecklingen?

En hypotes är att det har något att göra med nätets vildvuxna terräng. Journalister lever bland bloggar, Twitter och Facebook, där man umgås, söker information, inspiration och en och annan konspiration. Tidningarna är själva närmast att likna vid sociala medier i sina nätpublikationer. Är det ens möjligt att detta umgänge inte skulle leda till tryckutjämning i hela sfären?

Nätets medierelevans har diskuterats i åratal, på ett i grund och botten mycket naivt sätt. Frågorna har fastnat i ekonomi, teknik, deltagande och tillgänglighet. Men när det handlar om uttryck och kommunikation påverkas beteenden, etik och estetik på djupet av sin teknik. I det avseendet har landets redaktörer och journalister låtit sig sköljas med, snarare än att påverka flödet. Resultatet är mycket förvirrande.

Roland Poirier Martinsson
chef för Timbro medieinstitut

Holländarna valde parlament i juni och har sedan tagit sommaren på sig till att meka ihop en regering. Förutsättningarna påminner om ett svenskt skräckscenario: varken till höger eller vänster finns underlag för en livskraftig regering, ett extremt nationalistiskt parti bildar tunga på vågen.

Sverige kan den 20 september befinna sig i ett likartat dilemma. Inför det perspektivet har riksdagspartierna försäkrat att de inte samarbetar med Sverigedemokraterna. Den holländska borgerligheten är inte låst av motsvarande åtaganden, och delar av den bildar efter sommarens tankepaus regering med passivt stöd av Geert Wilders och dennes Frihetsparti.

Vi behöver ju inte dra till Holland för att stöta på likartat fenomen. I nio år har Dansk Folkeparti fungerat som stöd åt borgerliga regeringar utan att ingå i dem. Rollen har tydligen sina supportrar, i senaste valet kammade DF hem nära fjorton procent av rösterna.

Exemplen på partier med anti-invandring på sin agenda men ändå accepterade i finrummen kunde flerfaldigas. Vår känslighet för nationalistiska odörer må vara en exklusivitet. Låt oss i så fall vara rädda om den! När dagspolitiken summeras och skrivs om till historia blir det nog mindre att skämmas för på det viset.

Avskyn för populism och främlingsfientlighet är emellertid inte detsamma som att tanklöst svälja all motpropaganda. Den är på sina håll lika vulgär själv. Den oreflekterade metoden att inordna Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Frihetspartiet och deras likasinnade på en höger-vänsterskala har sitt tydliga uppsåt att nita fast bilden av all höger som något frånstötande och all vänster som vacker.

De tre nämnda exemplen har sina inbördes olikheter men står också tillsammans för en extrem nationalism. I den meningen representerar de en ytterlighetshöger att de värnar föreställningen om den egna nationen och det egna folket som bärare av en överlägsen kultur.

Men där finns också en isolationism, inte i ord utan i handling, som visar sig i motviljan mot EU såväl hos sverigedemokrater som hos holländska frihetspartister. Denna allergi mot Unionen och dess värden är vi annars vana att möta hos vänstern, ju mer vänster desto starkare anti-EU. Resurser som frigörs från invandrarpolitiken sätts dessutom in främst i äldreomsorgen, i en socialpolitik som vänstern gärna tar åt sig äran för.

De uppenbara stolligheterna, som när Geert Wilders vill förbjuda Koranen, blir däremot hemlösa på den traditionella höger-vänsterskalan.

Tidigare användes mer träffande formuleringar om väljare som inte kände sig hemmastadda på den vanliga höger-vänsterskalan, och om partier som profiterade på denna desorientering. Man talade om missnöjesväljare och missnöjespartier. Och då träffar man rätt. Det är i missnöjet det sitter, och inte alla gånger obefogat, hos procentenheterna av väljare som inte känner sig hemma här eller där, som har röstat på en opposition som i regeringsställning levererat besvikelser. Det är så de uppstår, dessa politikens rättshaverister.

Partierna bemödar sig nog om att leva upp till sina löften. Väljarens subjektiva upplevelse kan emellertid vara en annan.

Oavsett bevekelsegrund kvarstår faktum att det är i begreppet "missnöje" dessa partier och deras attraktionskraft har sina rötter. Med den insikten kunde vi få en mer avspänd attityd till fenomenet och därmed mindre dramatik omkring det hela.

Men priset bleve förstås att "högern" skulle mista en del av substansen som gör det till ett så förträffligt skällsord.

Bengt Ingvar Ekman
f.d. andreredaktör Borås Tidning

De uppfostrande ambitionerna hos vår överhet känner inga gränser.

Tobak är tveklöst en vederstyggelse, vilket myndigheterna i Australien upplyser sina medborgare om genom att tvinga tobaksbolagen att publicera avskräckande cancerbilder på paketen. Men det är ändå inte förbjudet som kokain.

Respekten för vårt privatliv är mer uttunnad än vi tror. Det sker en tillvänjning i små steg. Först TV-kameror på brottsutsatta platser, sedan på platser där man befarar snattande. Plötsligt finns det goda argument för TV-kameror överallt. Men det duger inte att ursäkta intrånget i vår privata sfär med att samhället ska ha nolltolerans mot brott. Det måste också finnas någon sorts nolltolerans mot hur samhället tränger sig på den enskilde. Justitieminister Beatrice Ask vill göra det än lättare att hänga upp kameror i butiker. Hon kanske skulle tänka ett varv till.

Storbritannien är, trots sin tradition av självmedveten individualism och respekt för medborgaren, ett skräckexempel. Faktiskt är landet det mest övervakade efter Ryssland och Kina, om man får tro tidningen The Times. Fem miljoner kameror håller reda på alla britter.

David Bond är forskare i Oxford. Han beslöt sig för att försöka försvinna. Skulle han undgå övervakning? Till att börja med fann han 200 övervakningskameror enbart i sin närmaste omgivning. Sen kunde han konstatera att han förekom i 700 databaser. Precis som Ica hos oss vet vad jag brukar köpa (senast isterband) och Amazon vilka böcker jag föredrar (och rekommenderar flera av samma slag) fann Bond mängder av information om sin person. Sin Facebooksida raderade han men den kunde rekonstrueras och ge en stor mängd upplysningar om honom.

Hos oss är SJ:s krav på personliga biljetter bara det senaste exemplet på hur vi tvingas lämna ut fakta som ingen har något med att göra. Och skälet är sällsynt svagt: Ingen ska kunna sälja en billig biljett vidare!

Om man inte har något att dölja kan det väl inte vara så farligt, brukar det heta. Jodå, det kan det visst vara. Felaktiga uppgifter från kronofogden är svåra att få bort. Bond ger ett exempel på en kvinna som felaktigt beskyllts för snatteri men inte kunde få bort uppgifterna på nätet.

Vi fyller i drivor av formulär från BB till försäkringsbolagen, bostadsbolagen och många, många andra. Med ett chip i bilen kan det visserligen bli lättare att finna den om den försvinner men man kan samtidigt kartlägga exakt var du har varit.

Kallocainsamhället är redan här.

Det är med vår privata sfär som med friheten: Vi tar den för given till den dag vi förlorat den. Utan en privat sfär är vi bara en personprofil.

Hur länge Bond lyckades hålla sig undan? 18 dagar. Om detta har han nu gjort en film, Erasing David , Utplånandet av David. Hoppas vi får se den.

Lennart Hjelmstedt

Det som skedde i början på 1980-talet, som har gett denna förändring, är att marknader började öppnas upp. Marknadsekonomiska reformer genomfördes i land efter land och de finansiella marknaderna globaliserades alltmer. Allt det som socialister skäller för vidriga marknadskrafter har i själva verket inneburit att fler har kunnat investera, fler har kunnat pröva nya idéer, fler har kunnat få ett arbete och fler kan i dag välja. Det är långt mellan den monsterbild som socialister av alla slag målar upp och den verklighet som människor lever i.

Det var samma marknadskrafter som en gång påverkade den svenska textilindustrin. Det vill säga människors efterfrågan och önskemål ledde till import av billigare textilier från till exempel Kina. Det i sin tur ledde till att avancerad svensk industri, med högre löner än någonsin textilindustrins, kunde exportera mer till just bland annat Kina. Samtidigt kom den svenska textilindustrin att präglas mer av design, produktutveckling och mode, och med högre löner än den gamla tillverkningsindustrin.

Inte så dåligt, vi har kunnat få se en utveckling av en svensk modeindustri som sträcker sig över hela världen. Idag på morgonen i Strasbourg träffade jag en israelisk delegation där en kvinnlig ledamot med ett leende visade märket H&M på sin kappa. Unga svenska designer och modeguruer har fått nya fascinerande möjligheter samtidigt som utbudet i svenska butiker är bredare än någonsin. Vi har fått nya jobb här, de har fått fler jobb och välstånd i låglöneländerna och vi har som konsumenter fått ett större utbud. I Borås liksom i Tel Aviv.

Nu ser vi i krisens andra omgång hur socialister och länder som har lånefinansierat sin välfärd skyller på ”marknaden”. Men deras anklagelser handlar inte om att de under lång tid har kunnat låna och leva över sina tillgångar utan om att de som har lånat ut nu börjar dra öronen åt sig och tvivlar på om Grekland, Spanien och Portugal verkligen kan betala sina lån. Det är tvivlet och de sänkta kreditbetygen som socialister menar visar marknadens elaka ansikte och som de hävdar skapar krisen.

En enklare slutsats vore att det väl är bra att pensionssparare runt om i världen genom sina sparade pengar har gjort det möjligt för många länder att hantera för höga utgifter genom att låna för att vinna tid så man kan anpassa sina utgifter till inkomsterna.

Krisen består i att dessa länder har låtsats som ingenting och fortsatt att konsumera som om inget har hänt samtidigt som de låtit bli att reformera sina ekonomier och låst sig vid gamla industrier som tappat allt mer av sin konkurrenskraft. De har så att säga behållit och subventionerat sina textilindustrier, istället för att förändra och reformera så de kan fortsätta att utveckla nya produkter och tjänster.

Vi ska vara glada att vi kom ur beroendet av den gamla textilindustrin. Och att vi har en öppen ekonomi. Det är det socialister kallar marknadsfundamentalism och vi andra frihet och öppenhet.

Gunnar Hökmark (M)
Europaparlamentariker

För de inblandade aktörerna står mycket på spel. Borgerlig partipolitik har inte varit någon succéhistoria. I Sveriges politiska drama har borgerligheten oftast fått nöja sig med statist- och biroller. De borgerliga partierna har ställt upp som Högerspöken och Gnällig opposition. Vid de enstaka tillfällen då Socialdemokraterna har kört i diket, har borgerliga politiker tilldelats uppgifter som ledare för Parentesregeringar. Någon huvudroll har det aldrig varit tal om.

Fredrik Reinfeldt har chansen att hyfsa siffrorna visavi Socialdemokraterna. Lyckas han leda sin allians till omval tar han ett litet steg mot ökad balans mellan höger och vänster i politiken.

Regeringen Reinfeldt har inte gjort bort sig. Inkomstskatterna är lägre än förut. Socialförsäkringarna är mer inriktade på omställning. Skolan är mer inriktad på kunskap och resultat. Inget av dessa goda resultat är blockskiljande. En socialdemokrati i bättre form än vad som uppvisades 2002-2006 hade mycket väl kunnat genomföra flera av de reformer som nu i stället bär Reinfeldts signatur.

Valrörelsers syften är att mobilisera väljarnas intresse för skillnaderna mellan de alternativ som bjuds. Det mest sannolika är därför att de mest frekventa valargumenten kommer att innehålla olika varianter av frasen "Bidrag eller Arbete".

De borgerliga partierna satsar på skräckmålningar av oppositionens bidragspolitiska ambitioner. Med en regering ledd av S kommer skötsamma och strävsamma låg- och medelinkomsttagare att få försörja alltfler arbetsblyga bidragstagare. Arbetslinjen hamnar i träda medan bidragsängen blomstrar. Så kommer det att låta.

S kan å sin sida hävda att den sittande regeringen har övergivit arbetslinjen. Det är fler människor ur arbetskraften som lever på bidrag/ersättningar nu än vad det var då Reinfeldts regering tillträdde. Enligt regeringens egna beräkningar har även det beryktade utanförskapet vuxit till sig under den borgerliga mandatperioden. Antalet människor som befinner sig långt bort från arbetsmarknaden och djupt inne i socialbidragstillvaron har ökat.

Regeringen gör vad den kan för att slippa bära med sig den bittra arbetslöshetskalken genom valrörelsen. Det är den internationella finansmarknadens tidigare kollaps som bär ansvaret för de svenska problemen, lyder budskapet som trumpetas ut från Rosenbad.

Regeringens försvarslinje har en betydande saklig grund. Klappar finanssektorn ihop så är det som det är. Ur ett mer inrikespolitiskt perspektiv befinner sig emellertid Reinfeldts ministär på ett mer sluttande plan.

De borgerliga partierna vann valet 2006 med löften om att förfoga över en politik som skulle leda till mer arbete och mindre bidrag. Så blev det inte. Hur än regeringen försöker två sina fötter så kan de inte komma undan ansvaret för sina reservationslösa löften från 2006.

I ett tidigt skede av mandatperioden bad Fredrik Reinfeldt om att få bli utvärderad just utifrån arbetslöshets- och utanförskapssiffrornas utveckling. Nu är det ett annat ljud i skällan. Alliansregeringen önskar sig väljarnas erkänsla för sitt sätt att hantera finanskrisen. Inte mig emot. Reinfeldt och Borg har omhändertagit statens ekonomi på ett ansvarsfullt sätt.

Men faktum kvarstår. Regeringspolitiken har inte levt upp till utställda löften. Visst var det i sig idiotiska löften. Vi vet att ingen regering förfogar över sådana kommandohöjder där arbetslöshet och utanförskap kan beordras en viss bestämd utveckling. Många väljare lär nog fråga sig varför dessa löften alls utställdes. Var borgerlighetens längtan efter huvudrollen alltför stark?

Widar Andersson
politsk redaktör Folkbladet

I Stasis arkiv finns listor av olika slag. Somliga inofficiella medarbetare (IM) var inte kontrakterade, vilket de som finns med i det så kallade Rosenholzkartoteket var. Somliga var säkerligen, i likhet med Abrahamson, införda i listor på mycket lösa grunder eller inga grunder alls. Men det är farligt att låta funderingarna om dokumentens trovärdighet få oss att glömma att östtyska Stasi var den kommunistiska statens mest raffinerade och brutala instrument för att övervaka sina medborgare. Angiveriet frodades och osäkerheten bredde ut sig. Det gällde att anpassa sig och hålla tyst om man ville slippa trakasserier och förföljelser.

Jag vill belysa situationen med att redogöra för vad en skoluppsats kunde föra med sig. Uppsatsen finns nu i Museum um die Ecke i centrala Leipzig.

Johannes Herklotz gick på högstadiet i en skola i Leipzig. Den ödesdigra uppsatsen skrev han, 15-16 år gammal, som elev där. Han ställde sig kritisk till vissa förhållanden i DDR: Att man inte kunde resa fritt, att Trabanten inte var värd sitt pris, att medborgarna kände sig instängda och saknade demokrati. Man märker att skribenten är omogen men uppsatsen är skriven på god tyska och med tydlig och vårdad handstil.

Johannes fick aldrig tillbaka sin uppsats. Hans lärare lämnade den till MfS (Ministerium für Staatssicherheit) och undersökningsmaskineriet sattes i gång. Skolans kvinnliga rektor, I.Wolf, skrev ett långt och omständligt intyg om Johannes Herklotz begåvning och hans svårigheter att anpassa sig, om hans provokativa frågor till läraren i samhällskunskap och hans intresse för västtysk politik.

Fru Wolf räknade upp hans två eller tre vänner och nämnde vilka av hans kamrater som ständigt var emot honom och vilka som var emot honom enbart när någon lärare var närvarande. Hon redogjorde vidare för att hans mor odlade kontakterna med sin västtyska släkt (brev kontrollerades under DDR-tiden) och att hon gärna tog emot västtyska gäster i sitt hem under mässorna.

Sist nämnda upplysning kräver kanske en förklaring. Leipzig var den viktigaste mäss- och handelsstaden i DDR och besöktes av många affärsmän från väst. Som turist märkte man västinflytandet till exempel i stadens mest bekanta restaurang, Auerbachs Keller, där serveringspersonalen öppet tog emot dricks av gästerna, något som enligt min blygsamma erfarenhet var uteslutet i Berlins statusrestaurang Berolina.

Fru Herklotz, mor till Johannes, kallades till enskilt samtal med skolans rektor om sonens uppsats. Några anteckningar om vad detta samtal gick ut på har jag inte, men man kunde läsa en skrivelse från fru Herklotz där det framgick att rektor Wolf hindrat hennes son från att få en lärlingsplats. Hon utbad sig dessutom om ett samtal med någon myndighetsperson för att reda ut möjligheterna för sonen att få en utbildning.

Hur följderna av denna uppsats till slut blev ger utställningen ingen upplysning om. Men man kan lätt tänka sig vad som kunde ha blivit av pojken om inte die Wende, återföreningen, ägt rum kommenterar museitexten helt lapidariskt.

Per-Ove Ohlson
lektor i tyska

Att de flesta regeringarna, inklusive den svenska, avvisar den tanken är inte svårt att förstå. Politik är i grunden en fråga om att hushålla och får man inte hushålla själv kan man inte heller föra mycket till finanspolitik eller politik överhuvudtaget. En regel av det slaget skulle göra samarbetsorganet EU till en federal stat. Mellanstatligheten skulle bli fiktiv.
En annan idé som kommit upp är att länder som i likhet med Grekland inte vill hålla sig till spelreglerna ska kunna uteslutas. Det finns visserligen ingen mekanism för en sådan relegering men givetvis kan ingen stat tvingas kvar i unionen om den mer eller mindre frivilligt begär sitt utträde.

Det är inte orimligt om länder som i likhet med Grekland och Italien är genomsyrade av korruption och misskötsel, ställs åt sidan tills vidare. De har inte bara usel ekonomi. I fallet Italien håller staten på att förlora kampen mot den organiserade brottsligheten.

Maffiagruppernas del av ekonomin beräknas till sex procent av BNP. Europol och annat internationellt samarbete har inte lyckats knäcka dessa kriminella superkoncerner och ibland undrar man om en regering som Berlusconis ens har ambitionen att göra det. Det är det italienska rättsväsendet, med alla sina svagheter, som äntligen i någon mån tagit upp kampen med maffian. Vissa gripanden och beslag har nyligen gjorts. Om det får större konsekvenser återstår att se.

Maffian inte bara snyltar på EU-bidragen och kontrollerar knarktrafiken och mycket annan brottslighet. Den håller på ett bli en gökunge så stor att den italienska statens maffiabekämpare egentligen inte har en chans. Berlusconi har nu senast med lagen om förbud för medierna att använda dolda mikrofoner eller publicera innehållet i förundersökningar innan åtal väckts, fortsatt att strama åt yttrandefriheten. En sådan lag begränsar starkt möjligheterna att granska korrupta politiker. Berlusconi undergräver systematiskt demokratin utan att det verkar bekymra EU-kollegerna nämnvärt. Sammanhållning gentemot omvärlden prioriteras främst.

Greklandskrisen har visat att Bryssel ingalunda har det järngrepp om unionen som dess belackare brukar hävda. Bryssel bestämmer, har ju blivit en vanlig ursäkt när något inte fungerar. Men det är mycket Bryssel inte kontrollerar.

Vilken moral som råder i medlemsstaterna tycks dock inte spela någon större roll. Enstaka gånger som i fallet med Jörg Haider i Österrike samlar sig EU till en moralisk opinionsyttring. Men normalt kommer ett land in i gemenskapen och vet att det man förbundit sig till är det inte så noga med att hålla.

Ingen värsting behöver riskera att kastas ut vare sig ur valutaunionen eller EU. Bryter ett land mot någon EU-regel kan det släpas inför EU-domstolen eller förlora sin rösträtt. Det är allt. EU har kort sagt ingen plan B för värstingmedlemmar. Vad som helst tolereras och det har förstås en moraliskt undergrävande effekt.

Kanske skulle det bidra till en högre moral om den eventualiteten/risken faktiskt vore en realitet. EU behöver inte vara en för all framtid given och ständigt tillväxande union. Det borde räcka med att den förblir en delvis federal funktion med fasta regler, förmåner och krav. Att den hålls samman av gemensamma värderingar och solidaritet, som tanken var.

Lennart Hjelmstedt