Krokben för att lösa brott som Hässleholmen-mordet

Ledare ,
En morakniv som hittades slängd i naturen nära mordplatsen på Hässleholmen och är en del av utredningen om mordet 22 mars.

När brottsbekämpning ställs mot skydd av personlig integritet balanserar staten ständigt om vågen. Men integritetsskyddet har även en vidare mening. När det hävdas strängt till den misstänktes förmån kan det gå ut över, till exempel, invånare på Hässleholmen.

”Datalagring – brottsbekämpning och integritet” är namnet på den utredning som Sigurd Heuman, till vardags ordförande i Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, på torsdagen överlämnade till justitieminister Morgan Johansson.

Om de förslag till kraftiga insnävningar av polisens möjligheter att ta del av mobiloperatörernas historik över ringda telefonsamtal, uppgifter om telefonernas position, tidpunkter för samtal och innehåll i till exempel sms, även blir ny lag kommer priset bli en än svårare uppgift för polisen att lösa en allt mer rörlig och tekniskt medveten kriminalitet.

Låt oss bara ta 22 mars-dådet på Hässleholmen då en 18-åring mördades och två av hans vänner knivskadade svårt.

Några dagar in i maj kände polis och åklagare i Borås att man hade underlag nog för att efterlysa och gripa de tre män som just nu väntar på tingsrättsdomen. Den som läser förundersökningen inser snabbt att den del som granskat så kallad masttömning för att ta reda på var olika mobiltelefoner befunnit sig, som kartlagt vem som talat och sms:at vem och när, varit helt central för att komma vidare med förhören.

Utredningen föreslår nu att den så kallade lagringsskyldigheten differentieras från dagens generella krav på operatörerna om sex månader delar upp på två, sex och tio månader. Lokaliseringsuppgifterna, alltså var en mobil befunnit sig, ska bara få lagras i två månader. Vem som talat med vem i telefon ska lagras i ett halvår.

Tänk tanken att det hade dröjt bara några veckor längre tid för polisen att få korn på de misstänkta för Hässleholmen-knivdådet – men den föreslagna lagändringen hade bevisläget försvårats påtagligt. ”Vi kommer att förlora ett väldigt viktigt vapen”, säger också nationella polisens IT-brottsexpert Anders Ahlqvist, som suttit i utredningen som expert, till TT.

Även utredningen ser invändningen och skriver: ”Förslaget innebär att integritetsintrånget för abonnenterna blir lägre men även att möjligheterna att förebygga, förhindra och utreda brott i vissa fall torde försämras.”

En rimlig balanspunkt mellan statens möjlighet att hjälpa brottsoffer att få sin rätt tillvaratagen och risken för missbruk av den makt som kontroll av kommunikation människor emellan ger kommer alltid att vara knepig att upprätthålla. Men EU-domen från i fjol som ligger till grund för utredningsförslaget riskerar att göra ett redan svårt läge för polisen än svårare.

Att Säpo nu också ifrågasätter om EU-domen alls bygger på korrekta uppgifter om hur det svenska systemet fungerar gör läget än mer oroande: "För oss står det klar att EU-domstolens avgörande bygger på felaktiga antaganden", skriver Säpo i sitt yttrande.

Politiken bör fundera på mer kreativa lösningar än de som utredningen föreslår: Kan en fristående och kraftfull tillsynsnämnd svara för att polisen håller fingrarna i styr, men samtidigt inte bakbinds i mötet med kriminaliteten?