Konservatismen är tillbaka som politisk ideologi

Ledare ,
Jimme Åkesson, Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor har alla ungdomsförbund under moderpartiet som är mer eller mindre uttalat konservativa.
Foto:

Det är inte längesen som den svenska konservatismen tycktes utrotningshotad. Enstaka dammiga försvar för monarkin eller attacker på samkönade äktenskap framstod som dödsrosslingar från en tanketradition som spelat ut sin roll.

Artikeln publicerades 23 juli 2017.

Men saker har förändrats. Tre av åtta ungdomsförbund är idag mer eller mindre uttalat konservativa (socialkonservativa SDU, liberalkonservativa MUF och kristdemokratiskt konservativa KDU). Nästan alla partier tror sig numera vinna val genom att försvara och bevara befintliga system, snarare än utlova nya välfärds- eller frihetsreformer. På kultursidorna återupprättas den konservativa statsvetaren Samuel Huntingtons tidigare så utskällda tes om civilisationernas kamp och i sociala medier samlar konservativa debattörer rekordstora följare kring budskapet att vårt samhälle står inför existentiella hot.

All konservatism rymmer en kärna av motvilja mot förändring. Det gäller naturligtvis även dagens konservatism, vare sig det handlar om viljan att bekämpa tiggeri, genusvetenskap eller modern arkitektur. Det är därför logiskt att fler blir konservativa när samhället upplevs gå i fel riktning.

Men konservatism är mer än en attityd. De perspektiv och argument som nu växer i popularitet utgör ett sammanhängande idékomplex, åtminstone delvis förankrade i en äldre idétradition. Konservatismen är en ideologi som berättar både hur samhället är och hur det borde vara.

Exempelvis: Att nationalstaten är den bästa arenan för demokratiskt beslutsfattande. Att det goda samhället bärs upp av gemensamma värderingar.Att brottslighet primärt har icke-materiella orsaker.

Den mest intressanta draget i samtida konservatism är försöket att överbrygga motsättningen mellan individualism och kollektivism. Få konservativa tycks se någon konflikt mellan individuell valfrihet och nationell sammanhållning. Så starkt är det statsindividualistiska arvet i Sverige att individens frihet förvandlats till ett konservativt argument för nationalism. Argumentet är nämligen bara giltigt i en kulturellt homogen kontext; inför mötet med det mångkulturella är konservativa beredda att offra valfrihet (slöjan, skolvalet, tiggeriet) - för att garantera social sammanhållning.

Konservatismens återkomst har systematiskt misstolkats. Ett närmast övertydligt exempel var när Mattias Hagberg för DN Kulturs räkning läste liberala ledarsidor - “tills ögonen blöder” - i jakten på högerpopulism och därmed helt missade att den stora förändringen var den ökande förekomsten av konservativa perspektiv och argument. Och att dessa ingalunda var isolerade till några enstaka högertidningar utan snarare hade genomslag över hela det politiska fältet.

Konservatismens återkomst handlar om mycket mer än invandringsfrågan men det är svårt att underskatta betydelsen av vänsterns och liberalers intellektuella misslyckande i invandringsdebatten. Ett omotiverat högt tonläge kombinerades med ett oförlåtligt ointresse för fakta. Det var bara en tidsfråga innan någon fyllde tomrummet.

Som Marie Demker konstaterade på denna ledarsida nyligen är en välmående konservatism ett gott alternativ till en destruktiv populism. Demker efterlyser därför en ideologisk debatt inom konservatismen. Det vore välbehövligt. Det är slående i vilken liten utsträckning som den konservatism som nu växer i popularitet faktiskt motiveras just ideologiskt. Argumentationen är nästan uteslutande faktabaserad. Statistik över invandringens kostnader. Sammanställningar av invandringsrelaterad kriminalitet. Citat av okunniga eller lögnaktiga politiska motståndare.

Men fakta anger aldrig riktning. Det behövs en analys för att tolka betydelsen av statistik. Hur nationell enhet ska vägas mot kulturell pluralism, hur tradition ska vägas mot förändring och hur integritet ska vägas mot trygghet är ytterst ideologiska frågor. Efter decennier i vägrenen är konservatismen tillbaka i mittfåran av svensk politik. Det är dags att ta debatten.