”Kompromissa” – så lyder dagens evangelium!

Ledare Artikeln publicerades
STOCKHOLM 20180910Morgan Johansson (S), jusitie- och inrikesminister och socialdemokraternas gruppledare Anders Ygeman har ett utmärkt läge att ta initiativ till blocköverskridande samtal. Det räcker med att först av allt göra det tydligt att man för egen del inte räknar in Vänsterpartiet i ett regeringsunderlag. I det läget bör Alliansen lyssna.
Foto: Jonas Ekstrˆmer/TT
STOCKHOLM 20180910Morgan Johansson (S), jusitie- och inrikesminister och socialdemokraternas gruppledare Anders Ygeman har ett utmärkt läge att ta initiativ till blocköverskridande samtal. Det räcker med att först av allt göra det tydligt att man för egen del inte räknar in Vänsterpartiet i ett regeringsunderlag. I det läget bör Alliansen lyssna.

Sverige behöver bekymra sig mindre. Stryk ytterkantspartierna ur regeringsekvationen och gör de kompromisser som ger Sverige en regering som kan fungera som det är tänkt.

”Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” (Matteus 6:31-34) .

Så lyder den evangelietext som under valsöndagen lästes i kyrkor över hela landet. Den var med tanke på valutgången mer än lovligt ironisk.

Sällan har väl ett val vållat så många bekymmer som gårdagens.

Väljarna har sett till att alla partier i riksdagen är för små för att av egen kraft kunna diktera villkoren för den regeringsbildning som förr eller senare måste genomföras. På samma sätt har väljarna satt blocken ur spel.

Men kanske är det trots allt så, att evangelisten på sätt och vis har rätt. Ty om det läge som nu har uppstått också innebär att det inte existerar någon annan utväg än att för första gången och på allvar ta initiativ till ett brett samarbete i riksdagen, då finns också trots allt en viss tröst och vila i att helt sonika acceptera sakernas tillstånd.

Allianspartierna har på olika sätt och i mångahanda sammanhang sagt att de i regeringsställning inte kommer att samarbeta med SD. På samma sätt har de deklarerat att de avser att använda sig av Regeringsformens 6:e kapitel och tredje paragraf som stipulerar att ”en nyvald riksdag ska senast två veckor efter det att den samlats genom omröstning pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen”.

Avgår inte Löfven kommer Alliansen att rösta för att få bort honom.

Men det blir likafullt SD:s röster som fäller avgörandet.

Efter valet 2014 fanns det ingen äkta vilja till kompromisser. Socialdemokraternas och Stefan Löfvens myckna tal om att blockpolitiken hade tjänat ut sitt syfte, visade sig snart vara mest prat. Han ville inte göra upp med Alliansen. Den här gången verkar det som att det finns en större beredvillighet från det fordom stora och statsbärande partiets sida att gå längre. Beskedet efter mötet i partiets verkställande utskott under måndagsförmiddagen kunde tolkas i den riktningen.

Även om LO:s ordförande Karl Petter Thorvaldsson ännu en gång valde att peka ut Centerpartiet och Liberalerna som ”möjliga samarbetspartners”, låg det djupare insikter om sakernas tillstånd i konstaterandet att nu fick man vara inställda på att ”ge och ta och göra det bästa av situationen”. Vad det innebär i slutändan återstår att se, men det är den sortens pragmatism som kommer att bli nödvändig.

Det är naturligtvis bra om den sinnesändringen först kommer från socialdemokratiskt håll. Det sätter press på Allianspartierna att för sin del inte på förhand avvisa eventuella inviter. Men det finns allianskrav som måste betraktas som minst lika oavvisliga som det egna löftet att inte samarbeta med SD, och det är att Stefan Löfven inte under några som helst omständigheter kan räkna in Vänsterpartiet i ett regeringsunderlag.

Var dag har nog av sin plåga, som evangelisten skrev. Den som inte vill kompromissa överlåter avgörandet till ytterkantspartierna Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.

Det gäller för alla parter att inte göra det svårare att komma överens än det redan är.