Kommer vi jobba i framtiden?
Digitalisering och automatisering ersätter arbetskraften. Transitionen som sker är kanske den största sedan den första industriella revolutionen och i framtiden kan samhället komma att vara så pass självförsörjande att medborgarlön kan införas. Ändå pratar politiker å ena sidan om att vi ska jobba kortare dagar, å andra sidan att vi ska jobba längre i livet.
Men tekniken slår politiken. Och det är inte ideologi som kan motivera en framtida diskussion om medborgarlön – utan helt enkelt att det kommer vara möjligt, utan att ekonomiskt påfresta samhället. Sammantaget låter det hela som en framgångssaga. Tyvärr är det lyckliga slutet långt ifrån nära, och vägen dit är som så ofta kantad av dilemman.
Varje gång automatiseringen gör framsteg lär någon snart gå hem arbetslös. Utvecklingen är inte ensidigt positiv, och framför allt är det få som den lämnar oberörd. Förändringen är oundviklig, men det fråntar inte hur påfrestande den är för de som drabbas. Att det ofta rör sig om de som konventionellt benämns som arbetarklass, och de som lever utanför städer och i bruksorter får utvecklingen att framstå som extra dyster.
Historiskt har det alltid funnits en konflikt mellan att människor arbetar – eller inte arbetar. Det var skräcken kring den snabba teknikutvecklingen vid den första industriella revolutionen. Det var övergången från att kvinnor “arbetade” i hemmet till att de kom ut på arbetsmarknaden. Och nu får självhjälpskassor och näthandel istället symbolisera en marknad, som blir allt fattigare på mänsklig arbetskraft.
Rön om att jobb försvinner kommer hela tiden, och har gjort i generationer. Ändå lyckas den till synes hela tiden smalnande arbetsmarknaden gång på gång svälja mer arbetskraft, och sysselsätta nya grupper. Steget från att kvinnor, som utgör halva jordens befolkning, inte arbetade till att de fick jobb tordes vara omöjlig med beskrivningen om att jobben försvinner. Ändå skedde det i Västvärlden, och fortsätter ske i andra delar av världen.
Likaså gjorde inte industrialiseringen människor arbetslösa, historieskrivningen är tvärtom den motsatta. Kanske handlar inte framtiden om att jobben försvinner – utan om att arbetet förändras.
Att arbetslivet blir längre behöver inte vara förenligt med att arbetsdagarna blir kortare. Framtiden kan bjuda på såväl kortare arbetstid som mindre platsbundenhet, möjliggjord av digitaliseringen. Häri ligger kanske också det som gör att resonemangen om framtidens arbetsmarknad slår knut på sig själva – den passar inte in i den traditionella föreställningen vi har om arbete.
Arbetet har för många inneboende egenskaper om att vara regelbundet, strävsamt och krävande. Något som går på tvärs med hur arbetslivet antagligen kommer se ut i framtiden – friare, mer otvunget och mindre ansträngande.
Kanske förklaras också detta av den sorg och det nederlag som att bli arbetslös innebär. Att arbeta är stundvis stressande, tidskrävande och plågsamt obligatoriskt. Men inget tyder på att den stora massan väljer motsatsen. Människan vill arbeta – och trots revolutioner, och oerhörd utveckling, så anpassar sig arbetsmarknaden för att tillfredsställa den önskan.
