Gärna klarspråk men först lite anständighet
I morgon, tisdag, presenteras den årliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitet. En mätning som med åren väckt allt större intresse är den som handlar om inställningen till flyktingmottagande. I söndagens Dagens Nyheter presenterades en opinionsmätning som tidningen låtit Ipsos genomföra där huvudfrågan som ställdes var ”bör Sverige ta emot fler eller färre flyktingar?”.
Svaret bekräftar bilden av en omsvängning i opinionen.
2015 ville 2 av 10 att Sverige skulle ta emot ”betydligt färre flyktingar”. 2018 har den gruppen vuxit till 4 av 10. Om den grupp som säger sig vilja se en ”viss åtstramning” så kan flyktingmotståndet som helhet sägas omfatta 6 av 10. Samtidigt har den grupp som välkomnar en generösare hållning mer än halverats och noteras endast för 12 procent av de tillfrågade dryga tusentalet personer.
Marie Demker, professor i statsvetenskap och den som genomför undersökningen om attityder kring flyktingmottagande för SOM-institutet, konstaterar i DN att det handlar om en ”dramatisk förändring”.
Dramatisk – men knappast förvånande. Motsvarande inträffade även i anslutning till flyktingströmmarna som uppstod efter Balkankrigen i början av 90-talet. Det som är nytt den här gången är att det faktiskt finns sakliga skäl till förändringen.
Alldeles uppenbart har integrationen av de som redan kommit till Sverige fungerat dåligt; ett sätt att mäta detta är att notera de väsentligt lägre sysselsättningsnivåerna även bland flyktingar som befunnit sig länge i landet, men det finns flera. På samma sätt har bilderna av hur flyktingar vid ankomsten tvingats sova på gatan, i sporthallar eller lagerutrymmen bidragit till en större berättelse om hur samhällsapparaten på grund av asylrätten får allt svårare att klara av sina grundläggande uppgifter.
Men vad som också måste räknas in när opinionsförändringarna ska förklaras, är att det finns ett nytt sätt att berätta där flyktingarna regelmässigt görs till ett problem.
Som statsvetaren Karl Loxbo vid Linnéuniversitetet i Växjö säger till DN så kan inte de objektivt konstaterade problemen endast och enbart förklara förändringarna:
”Det handlar mer om vilken bild medierna ger och vad partierna fokuserar på. Sverigedemokraterna har hela tiden betonat det här, sedan har Moderaterna och Socialdemokraterna följt efter. Det är partier som representerar den absoluta majoriteten av väljarna. Det är klart att det formar en agenda och skapar oro”.
Inte bara oro, faktiskt. Det är inte svårt att notera att en debatt där människoföraktet står i centrum växer sig allt starkare. Tonen i sociala medier påverkas av hur media agerar och hur politikerna uttrycker sig. Det har blivit legitimt att koppla samman flyktingfrågan med allt, även i sammanhang där alldeles vanlig svensk anständighet i normala fall hade sagt stopp och belägg.
Det kan tyckas väl självklart att konstatera, att i det läget vilar det ett mycket stort ansvar på media och på partierna att klara av rågången mellan att tala klarspråk och att göda detta människoförakt. Det borde vara självklart att ett misslyckande i detta avseende gör all anständig debatt omöjlig. Därför måste de som agerar i debatten inse att vad som vid en första anblick kan framstå som en högst begriplig opinionsförändring i praktiken kan vara ett tecken på att något väsentligt håller på att gå förlorat.
