Kinas hot ska tas på allvar

Ledare Artikeln publicerades
Kinas ambassadör i Sverige Gui Congyou vid Kinas monter i Almedalen. Inför utdelningen av Tucholskypriset uttalar han hot mot bland annat den svenska regeringen.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Kinas ambassadör i Sverige Gui Congyou vid Kinas monter i Almedalen. Inför utdelningen av Tucholskypriset uttalar han hot mot bland annat den svenska regeringen.

Kinas ambassadör gör bara vad som är naturligt för en diktaturs utsände när han markerar mot yttrandefriheten och hotar ministrar och medborgare. Sverige måste skyndsamt förstå allvaret bakom orden.

Hade det ”bara” handlat om att Gui Conyou, Kinas ambassadör i Sverige, reagerade på Svenska Pen-klubbens beslut att dela ut Tucholskypriset till den fängslade svenske förläggaren Gui Minhai, hade händelsen i sig nog mest varit att betrakta som ett uttryck för diktaturers allmänna snarstuckenhet och ogillande av allt som heter yttrandefrihet.

I mötet med en liberal demokratis förförståelse av sådant som åsiktspluralism och långtgående friheter och rättigheter skär det sig alltid. Den missnöjda vreden, skränet och de många förminskande orden får motsatt effekt när de uttalas av diktaturens hantlangare. Som just nu, när den kinesiska ambassaden i sitt uttalande har kallat Gui Minhai för en ”lögnare och en ryktesspridare”.

Då vet vi vem det är som verkligen ljuger och sprider rykten.

Som Journalistförbundets Ulrika Hyllert och Sveriges Författarförbunds ordförande Grethe Rottböll skriver om Kina i en debattartikel på Dagens Arena, är förklaringen att ”där yttrandefriheten slutar tar propagandan vid. Det öppna samhället är ersatt av statlig övervakning och censur”.

Men den här gången gick den kommunistiska diktaturens representant i Sverige ett steg längre och visade att det bakom orden alltid finns en knuten näve.

Ty i en intervju som Sveriges Radio har gjort med ambassadören Gui Conyou utfärdar han rena diktatet till Sveriges regering: Ministrar ska inte närvara eller delta i själva prisutdelningen. Därefter följer ett hot:

”En del människor i Sverige ska inte förvänta sig att kunna känna sig lugna efter att ha sårat det kinesiska folkets känslor och den kinesiska sidans intressen”.

Det är uppseendeväckande. Inte för att det är oväntat – utan för att det är så ärligt och uppriktigt. Det är så som diktaturer förhåller sig till världen, till andra länder och samhällssystem: Lyd – eller ta konsekvenserna.

Sveriges utrikesminister Ann Linde säger i en kommentar till TT att regeringen ser allvarligt på uttalandet och har ”markerat tydligt” mot hotet. Kravet på att Gui Minhai ska friges kvarstår, naturligtvis.

Och det var sannerligen på sin plats att även statsminister Stefan Löfven uttalade sig och lovade att ”vi ska inte falla för den typen av hot. Aldrig”.

Men detta till trots präglas mycket av regeringens hållning till den stora kommunistiska diktaturen av ambivalens. Som framgår av den Kinastrategi som regeringen har låtit ta fram, står insikten om brott mot mänskliga rättigheter, rättsröta och det faktum att landet är en enpartistat sida vid sida med ett växande svenskt ekonomiskt beroende av landets ekonomiska resurser. Denna dubbelhet har ett pris. Det betalas med undfallenhet och en störande benägenhet att tyst eller ogenerat acceptera rådande omständigheter och villkor.

Så även om Löfven säger ”aldrig”, talar han tyst eller inte alls i andra lägen. Är det därför som frågor om hur regeringen ska agera för att framhålla Hong Kongs rätt till en åtminstone relativ självständighet saknas? Eller att avsaknaden av ett förhållningssätt till det faktum att kinesiska arbetare – som ytterst skapar välståndet – saknar alla former av fackliga rättigheter framstår som en omedelbar självmotsägelse från en LO-nära, rödgrön regerings sida. Den missen gör inte EU i sin Kinastrategi, där kravet på att diktaturstaten ska underteckna ILO:s konventioner om just rätten till fackföreningar står i centrum.

Dagens uttalade hot inför utdelningen av Tucholskypriset till en fängslad svensk i Kina, må betraktas som något alls icke oväntat från en förorättad regims sida. Men det är också en händelse som talar starkt för att Sverige i högre utsträckning än tidigare måste se över vilka begränsningar som är nödvändiga i förhållandet till en förvisso ekonomiskt viktig men likafullt ack så motbjudande förtryckarstat.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.