Katarina Larsson, politisk redaktör 2008-09-10 | Uppdaterad 2008-09-23
Det är inte alltid roligt i skolan, konstaterade Jan Björklund när han presenterade förslaget om att skriva in skolk i terminsbetyget (inte slutbetyget). Och det är det väl lätt att hålla med om.
I den bästa av världar vaknar landets tonåringarna varje dag brinnande av lust att kasta sig i väg till skolan för att stilla sin kunskapshunger.
I den vanliga världen finns det mörka höstmorgnar, när tonåringen är trött och inte betraktar vare sig skola eller frukost som särdeles aptitretande alternativ.
De flesta går iväg ändå. Om det sedan är pliktkänslan, kompisarna, hotet om indraget studiestöd (på gymnasiet) eller Jan Björklunds vakande öga som betyder mest kan säkert variera.
Björklund, som numera vaktar sin tunga innan han kommer med självsäker statistik, kunde förvisso inte ange i siffror hur stort problemet med skolk är. Däremot är det nog få som hävdar att skolk inte finns. Och så där särdeles kontroversiellt är det kanske inte ens längre att hävda några grundläggande ståndpunkter: Det är viktigt att eleverna är i skolan.
Det är viktigt att finna smarta metoder för att föräldrarna snabbt och enkelt ska få information om ungdomarna inte har varit i skolan.
Det är viktigt att skolan tidigt reagerar mot skolk.
Allt det där kan förvisso uppnås utan att skolk skrivs in i betyget. Flera kommuner, däribland Borås, har – eller försöker införa – modeller där man via en internettjänst kan se om det egna barnet varit närvarande i skolan.
Tidigare har man på t.ex. Björkängsgymnasiet försökte minska skolket genom att all frånvaro skulle godkännas av föräldrarna. Då sjönk skolket med 40 procent! (BT skrev om det i februari 2005).
Göteborg erbjuder från den här terminen föräldrarna att få SMS eller mejl när gymnasieleven skolkar, allt för att komma tillrätta med frånvaron. Och i Stockholm har man tidigare skrivit in ogiltig frånvaro i betygen (det har inte varit förbjudet tidigare, men inte heller ett krav) och enligt folkpartiet ledde det till radikalt minskat skolk.
Ännu finns ingen riktigt bra utvärdering av vad som fungerar bäst. Det hindrar dock inte elevorganisationerna från att raskt såga Björklunds förslag. Ordföranden i Sveriges elevråd, Josephine Blad, säger istället att: ”Frågan är snarare hur man får bukt med problemet att alla elever inte tycker att varje lektion är givande och lärorik”.
Det är naturligtvis en dröm att varje elev i varje ögonblick upplever skolan som givande och lärorik. Men man kan inte, vare sig i skolan eller arbetslivet, ensidigt inrätta sig efter ett slags lustprincip där det som är jobbigt eller trist får stryka på foten för det som just nu känns lättsamt, givande och kul.
Det är ett dåligt, närmast förrädiskt sätt att förbereda eleverna för arbetslivet och för den delen hela vuxenlivet. Och kanske kan förslaget att skriva in skolk i betyget ses i ett sammanhang där regeringen med viss idoghet försöker slå ett välkommet slag också för strävsamheten, fliten och pliktkänslans upprättande i skolan.
I dessa teknikens ständigt nya tider bör väl ändå sägas att det måste finnas gränser. Inte vet jag om Jan Björklund häromdagen läste om den nya vinterjackan med insydd GPS-sändare som man kan köpa sina barn. Den kostar 3.000 kronor.
Man kan förstås säga att i den frestar den framtida lösningen på kristdemokraternas tankar om skoluniform och Björklunds försök att registrera var eleverna finns.
Riktigt så roligt bör dock inte politikerna få ha det när de försöker stävja skolket i skolan.
Katarina Larsson, politisk redaktör
Född 1963 i Göteborg. Bor i Borås.
Politisk redaktör sedan 2003.
Skriver ledare och krönikor. Om det som händer i dagspolitiken – i fullmäktige, riksdagen och utanför landets gränser. Men också om det andra: utseendefixeringen, stressen och varför det är så svårt att leva jämställt.
Katarina Larsson
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22