tisdag 16 mars 2010
tisdag 16 mars 2010
Katarina Larsson, politisk redaktör 2008-10-17 | Uppdaterad 2008-10-19
Fem poäng till alliansen och tre till oppositionen? Eller är det mer rättvist att säga att superveckans alla debatter slutade oavgjort?
Det gör ont i kroppen, inte i den sociala konstruktionen, när man måste lämna ett ledset barn för att gå till jobbet.
Det delas ut poäng och betygsätts som vore det val i morgon, inte om två år. Än en gång har Reinfeldt argumenterat för vikten av arbetslinjen, ett enigt regeringsalternativ och en ansvarsfull budgetpolitik.
Sant och riktigt, men efter fredagseftermiddagens radioduell är det lätt att konstatera att det är inte där, i replikskiftena mellan Sahlin och Reinfeldt, som den intressantaste politiska diskussionen förs just nu.
Då är det betydligt mer spännande att följa resonemangen om en nyborgerlighet och en ny konservatism som ska locka kvinnorna.
Kort resumé:
”En ny konservatism är på frammarsch och den är kvinnlig,” skriver Elise Claeson, kolumnist i Svenska Dagbladet.
Vänstertidningen Arena hakar på med en intervju där Claeson utvecklar tankegångarna. Arena sätter rubriken ”Den nya konservatismen – vågen som splittrar högern och lånar från vänstern”.
Claeson resonerar om en trend ”bakåt, inåt, hemåt”. Det handlar om en borgerlighet som talar mer om familj, äktenskap och det civila samhället än om marknadens tro på individen. En tänkesätt som tar avstånd från en radikalindividualistisk höger och betonar att familjen, inte individen är samhällets minsta beståndsdel.
Det är en nyborgerlighet som vårdar begrepp som ansvar, solidaritet och trygghet. En rörelse som också är öppen för att snegla åt fler håll än höger.
”Det finns också anspelningar till vänster och det finns i miljörörelsen där mycket handlar om att ifrågasätta tillväxten som mål och ta tillbaka till det gamla och till naturen. Man vill bo på landet med sina barn”, förklarar Elise Claeson.
Och knappt hann man lyfta blicken från Arena innan Nina Björk, vänsterfeministen, i Dagens Nyheter tangerar Claesons tankar. Vi är ”relationella varelser,” säger Björk som är lika trött som Claeson på den endimensionella liberalismen. Det var för övrigt Nina Björk som för ett par år sedan drog igång en dagisdebatt sedan hon skrivit att hon fick ”lite, lite ont i magen” av att lämna sitt barn på dagis.
Senaste veckan har Claeson och Björk sågats och hyllats från olika ideologiska vinklar. Det de säger berör.
Kanske så mycket mer just nu, därför att det i spåren av finanskrisen har blivit än tydligare att det finns en längtan efter något som partipolitiken inte lyckats formulera, upptagen som den är av att bunta ihop krispaket och blidka marknaden. Och kanske är den längtan än tydligare hos kvinnorna, inte minst hos de borgerliga kvinnorna.
Jag tror helt enkelt att vi är en hel del som känner oss lite vilsna.
Vi är ju rätt många som är övertygade om att marknadsekonomin är det bästa av system men som ändå värjer oss mot den hårdhet som finns i ”satsa på dig själv”-attityden.
Som förvisso gärna lägger en röst på alliansens arbetslinje men ändå undrar om livets mening är att jobba jämt och till vilket pris som helst.
Som lider av pryltrötthet och vill värna om miljön men känner oss främmande inför antitillväxt-debattörernas tal om köpförbud och planhushållning.
Som inte ser det som en eftergift åt en könsmaktsordning att vara hemma länge med barnen utan som ett självklart val.
Som tror på jämställdhet men anser oss vuxna nog att själva avgöra hur vi bäst organiserar föräldraledighet och arbetsfördelning i hemmet.
Som tror att livet och dess relationer rymmer fler dimensioner än det som kommer till uttryck när debattforumet Newsmill efterlyser inlägg på temat ”Efter tio år av tvåsamhetskult tyder alltmer på att skilsmässan är det nya spännande livsstilsprojektet. Är det coolare att vara skild än gift?”
Men i Sverige röstar de flesta kvinnor vänster. Kanske därför att en röst på vänstern är en röst på högskattesamhället som så länge fått vara kungsvägen till omsorg. Kanske därför att det blivit kvinnors sätt att också i vallokalen försöka göra det de gör hemma, i första hand se till barnens behov.
Är man kvinna och borgerlig hamnar man lätt i försvarsställning. Jaså, hellre sänkt skatt än bättre skola åt dina barn? Jaha, hellre mer pengar i direktörens plånbok än ytterligare en förskollärare på dagis?
Det är dåligt underbyggda frågor som bygger på ett vänstervinklat ekonomiskt resonemang. Men det är en problemformulering som satt sig och som spelar på kvinnors vilja att ta hand om och värna de svaga. Det har räckt ganska långt för att ge vänstern ett försprång bland kvinnorna.
Dessutom har vänsterns kvinnor något annat. En förmåga att använda sin erfarenhet som kvinnor i politiken. ”Det personliga är politiskt”, hette det bland feministerna på 60- och 70-talet. Nu är det personliga framför allt vänsterpolitiskt.
Se på Gudrun Schyman. Och se på Mona Sahlin, politikens Lill-Babs som Lotta Gröning med ovanligt illa dold motvilja kallar henne i sin nya bok Sanning eller konka, Mona Sahlins politiska liv (Albert Bonniers förlag 2008).
När Sahlin anklagas för att blotta för mycket om sitt privatliv försvarar hon sig, påminner Gröning, med att hon har gjort en könsresa. Att tala om de egna barnafödslarna, missfallen och aborterna blir att tala politik. Klart att det ger fler kvinnliga lyssnare.
Jag vet inte hur man bemöter det. Fler borgerliga kvinnor i politiken som berättar att kön inte alltid är genus och social konstruktion? Fler som vittnar om hur det faktiskt gör ont i kroppen, inte i den sociala konstruktionen, när man lämnar en skrikande ettåring för att gå till jobbet?
Känns som en rätt vansklig väg. Det måste finnas andra sätt att i partipolitiken ta upp trådarna från de nyborgerliga strömningarna.
Tio poäng till den som kommer på hur.
Katarina Larsson
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22
Härligt att läsa en så bra underbygd artickel. Skriv mer! Hur vore det om samhället inte byggdes efter en manlig norm ochom feministerna värnade om det kvinnliga och inte sökte det mannliga. Kan vi göra ett samhälle som inte forcerar processerna i livet så som frigörelsen mellan barn och föräldrar. Låt oss enas om att barnen har behov av i första hand mamma som burit det i magen nio månader och sedan bör amma i tå år enligt WHO och immunologer.
Katarina Larsson, politisk redaktör
Född 1963 i Göteborg. Bor i Borås.
Politisk redaktör sedan 2003.
Skriver ledare och krönikor. Om det som händer i dagspolitiken – i fullmäktige, riksdagen och utanför landets gränser. Men också om det andra: utseendefixeringen, stressen och varför det är så svårt att leva jämställt.
Katarina Larsson
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
