måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Katarina Larsson, politisk redaktör 2010-08-28 | Uppdaterad 2010-08-30
När Mona Sahlin i Ekots partiledarutfrågning fick frågan om vem hon skulle föredra om hon var tvungen att ta in en borgerlig politiker i en regering, svarade hon Carl Bildt.
Smart tänkt. Carl Bildt uppfattas nog av de flesta som högst kompetent. Finns säkert många som applåderar hans tuffa, en del skulle säga arroganta, sätt mot journalister, men framförallt känner nog många att med honom som utrikesminister sover man lugnt. Han kan sina saker. Eller som Sahlin formulerade det: ”en intressant och bra person och lätt att samarbeta med”.
Nu fick inte Reinfeldt samma fråga men annars hade man kunnat tänka sig att han hade sagt att Bildts företrädare Jan Eliasson vore en person han kunde tänka sig i en borgerlig regering. Utan att ha tillgång till någon aktuell Sifomätning är jag rätt övertygad om att även borgerliga sympatisörer hyser djup respekt för Eliasson och i honom ser en kunnig företrädare för svensk utrikespolitik.
Men det var alltså i onsdags morse som Sahlin talade väl om Bildt. I fredags morse stod hon bredvid Lars Ohly och berättade att de rödgröna är överens om att börja ta hem den svenska styrkan i Afghanistan under inledningen av 2011. I början av 2013 ska alla soldater vara hemma.
På den överenskommelsen hade hon inte fått med sig Bildt som i själva verket nu varnar för att man med slutdatum ökar riskerna för de svenska soldaterna. Samtidigt som man förstås inte kan veta att läget i Afghanistan då är så stabilt att ett tillbakadragande inte äventyrar situationen för de afghanska kvinnorna.
Med de rödgrönas besked är alltså enigheten mellan Socialdemokraterna och alliansen om Afghanistan slut. Det betyder inte att Lars Ohly har fått precis som han velat. Det som presenterades i går är en typisk kompromiss. I somras sade Sahlin, som då besökte Afghanistan, att det inte är meningsfullt att tala om något slutdatum samtidigt som Ohly argumenterade om omedelbart hemtagande.
Nu har de alltså funnit varandra, och MP, vid 2013.
Eftersom det dessutom finns skrivningar i överenskommelsen som de tolkar på olika sätt, är det inte alldeles enkelt att kora en ”segrare” bland de rödgröna.
När man kompromissar måste man ge och ta. Har man bildat en allians med tre partier som också ska hantera utrikespolitiken måste även det parti som förut ansågs som en otänkbar partner på området få något att säga till om. Då kan man inte, som Sahlin gör i debatter, låtsas som att den motvilja som Vänsterpartiet manifesterar mot USA och mot EU inte finns och inte kommer att märkas.
Det blev väldigt tydligt när de tre i vintras presenterade En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder. Det var där de krävde att USA skall lämna alla baser utanför sitt eget land.
I SVT:s partiledarutfrågning i torsdags kväll blev Sahlin pressad och fick frågan om inte USA:s närvaro i vissa regioner, som exempelvis Koreahalvön, var bra. Hon försökte svara att formuleringen inte var tänkt som ett angrepp på USA.
I efterhand förklarade hon för Expressen:
”Om man tittar på meningarna i programmet är jag den första att medge att det borde uttryckts mer tydligt, men det har vi ju också gjort sedan det här programmet skrevs för åtta månader sedan.”
Det är bra när politiker i efterhand rättar sig själva. Väljare har nog förståelse för att saker kan bli fel.
Men att bedriva utrikespolitik är inget för den som slirar på formuleringarna. Göran Persson beskrev en gång hur det går undan i utrikespolitiken. Snabba ställningstaganden och en genomtänkt linje är ett måste för den som vill tas på allvar.
Om man då i ett under lång tid framförhandlat program inte lyckas få till det rätt kan man förstås undra hur det ska gå.
Annorlunda uttryckt: Varken tanken på att S inte orkade hålla emot Vänsterns skrivningar eller förklaringen att det var slarv är särskilt lugnande. Och säkert inget Sahlin är tillfreds med själv.
Skämtsamt eller ej, men nog förstår man varför Sahlin uttryckte det som hon gjorde i Ekots partiledarutfrågning: ”Jag har en viss faiblesse för Carl Bildt”. µ
Till sist
… wellnesscenter, spektakulär val eller spa och relax. Det är lätt att bli imponerad av förslagen till ombyggnad av Stadsparksbadet. Förhoppningsvis blir det en rejäl besöksmagnet, både för boråsare och andra.
…hur ett sådant vattenpalats påverkar företagare i spabranschen, som försöker hålla näsan över ytan utan kommunala skattepengar, är dock också en fråga att diskutera.
… det kommunala
demensboendet Distansgatan 7 har på goda grunder lovprisats av statsministern, senast i hans bok Framåt tillsammans som också har bilder därifrån. Läs- och sevärt.
… men att som Moderaterna i Borås affischera med en boende ihop med uppmaningen att rösta på partiet känns som att försöka krama ur onödigt mycket plakat- och partipolitik ur statsministerbesöket .
…därmed inte sagt att Borås behöver klubba en kommunal valaffischpolicy. Att tänka en gång till innan man gör affischer borde duga som allmänt förhållningssätt. µ
Katarina Larsson, politisk redaktör
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22
Katarina Larsson,
politisk redaktör
Född 1963 i Göteborg. Bor i Borås. Politisk redaktör sedan 2003.
Skriver ledare och krönikor. Om det som händer i dagspolitiken – i fullmäktige, riksdagen och utanför landets gränser. Men också om det andra: utseendefixeringen, stressen och varför det är så svårt att leva jämställt.
Katarina Larsson, politisk redaktör
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
