Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Katarina Larsson, politisk redaktör 2009-03-06 | Uppdaterad 2009-03-08
Lördagen den 7 mars. För den som inte tröttnat på plakaten är det alltså hög tid att fila på formuleringarna och träna på ramsorna: ”Krossa patriarkatet, krossa patriarkatet!” ”Ropen skalla, mer feminism åt alla!” ?
Internationella kvinnodagen stundar och i morgon blir det slagord mot patriarkatet igen. Men orkar vi lyssna längre, eller är den svenska debatten på väg bort från genusteorierna?
Eller är slagordens tid förbi, har vi fått nog av genusteorier? Känns könsmaktsordningen som ett begränsande sätt att se på mäns och kvinnors position i familjen och samhället?
Kanske. Ett tecken i tiden kan man se om man idag tittar på TV istället för att göra plakat. Klockan 15.50 i SVT2 repriseras Debatt med Janne Josefsson. Rubrik ”Har vi överdoserat jämställdhet” (finns även på SVT Play för den som hellre tittar på bandyn i SVT1 samma tid).
Programmet sändes också i tisdags och även om det inte är världens mest klargörande debatt – det blir sällan det när många vill säga olika saker på samma gång i TV – är det sevärt.
Det säger nämligen något om tidsandan att SVT alls sänder ett program med den rubriken. Något har hänt när programledaren inleder med att fråga om jämställdheten lett till att ” barnen mår allt sämre, mannen blivit förvirrad och kvinnan är den stora förloraren – har vi gått på en politiskt korrekt propaganda där ingen vågar säga emot, eller är vi just nu med om en reaktionär backlash, bakåtsträvande förlegad kvinnosyn?”
För att börja med jämställdheten och vänta med backlashen. Det är egentligen inte jämställdheten som någon velat invända mot. Tanken att män och kvinnor är lika mycket värda och ska ha likadana rättigheter och möjligheter är självklar (om vi för enkelhetens skull håller oss till det som avhandlas i Sverige).
Däremot har det nog börjat breda ut sig en avoghet mot radikalfeministiskt tankegods och statligt genusförmynderi. Det visar sig inte bara i ointresset för Feministiskt initiativ utan i en trötthet mot en statlig klåfingrighet, ständigt upptagen med att fundera över nya sätt att reglera fram ett önskat beteende från landets småbarnsfamiljer. Allt för att nå målet att män och kvinnor i varje fas ska uppvisa ett beteende så likt att skillnaden ryms inom den statistiska felmarginalen.
Kanske är det till och med allt fler som suckar över regeringens enkelspåriga arbetslinje som i något slags feministisk kamp anses fulländad först då alla deltidsarbetande kvinnor i landet jobbar heltid och därmed blir mer lika männen.
På ett ganska oreflekterat sätt varnar ju denna alliansregering för hur kvinnors lägre arbetskraftsdeltagande under åren med små barn försämrar deras möjligheter till karriär och utveckling på arbetsmarknaden. Finansminister Anders Borg arbetar oförtrutet som feministisk fanbärare i denna strid.
Men man tappar bort att en och annan, ja rimligen rätt många, tycker att det finns andra bonusar i livet än de som mäts i kronor, ören och arbetade timmar. Sådant som inte räknas in i den feministiska sifferkampen för ökad likhet.
Är det verkligen någon som tror att lyckan ligger och väntar bakom hörnet så snart vi alla i jämställdhetens namn jobbar lika mycket hela tiden? Eller att kvoterad föräldraförsäkring är nyckeln till ett harmoniskt föräldraskap? Är det inte bara att gå en feministisk genväg över de där svåra frågorna om hur vi som män, kvinnor, föräldrar och familjer ska få ihop livet, bygga gemenskaper och ge barnen en trygg uppväxt?
Det finns säkert de som säger att den som alls dristar sig att ställa den frågan är företrädare för vad Janne Josefsson kallade en ”reaktionär backlash”. I så fall är jag övertygad om att den backlashen är på väg att få mer och mer stöd.
Till sist: Bloggerskan, författaren och trebarnsmamman Linda Skugge skilde sig i veckan. Expressen publicerar en bild på den yngre sångerskan som mannen har träffat.
De flesta drar sig nog för att ha synpunkter på skilsmässan, skilsmässor är till sin natur privata angelägenheter. Men inte alla. Gudrun Schyman skriver glatt på debattsajten Newsmill att Skugges skilsmässa ett hälsotecken i tiden på att familjefundamentalismen släpper greppet.
”Tänk om det är så att Skugges skilsmässa är ett tecken på att kärnfamiljtrenden håller på att förlora greppet, också inom kulturen? I så fall är det ett gott tecken. Något att glädjas över så här före 8 mars.”
Nu är jag nog så där reaktionär igen. Men är det inte lite, lite läskigt när en f.d partiledare i feminismens namn offentligt jublar åt att en familj splittras och småbarnsföräldrar går skilda vägar?
Om det är sådant som ska firas på kvinnodagen gör jag hellre annat. Läser Linda Skugges blogg om varför hon slutat kalla sig feminist till exempel.
Katarina Larsson, politisk redaktör
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22
Tack för att du framför en sund syn.
Vi är rätt många som tröttnat på radikalfeministiskt tankegods och statligt genusförmynderi.
Din röst behövs!
Katarina Larsson,
politisk redaktör
Född 1963 i Göteborg. Bor i Borås. Politisk redaktör sedan 2003.
Skriver ledare och krönikor. Om det som händer i dagspolitiken – i fullmäktige, riksdagen och utanför landets gränser. Men också om det andra: utseendefixeringen, stressen och varför det är så svårt att leva jämställt.
Katarina Larsson, politisk redaktör
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
