Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Katarina Larsson 2012-01-21 | Uppdaterad 2012-01-23
"En kvinna i 25-årsåldern sköts ihjäl i Uppsala strax före klockan 22 på måndagskvällen. Skottlossningen inträffade i kvinnans yngre systers lägenhet.
I bostaden fanns flera familjemedlemmar som chockades och fördes till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Enligt Lena Larsson, informationsansvarig vid polisen i Uppsala, finns det vissa misstankar om vem som låg bakom dödsskjutningen.”
Telegrammet från nyhetsbyrån TT kommer strax före midnatt. Ett par timmar senare väcks statsrådet Mona Sahlin av telefonen och får veta att Fadime Sahindal har mördats.
”Jag har gråtit under hela förmiddagen, säger Sahlin till Aftonbladet. Men när jag slutat gråta ska jag vässa klorna.”
Det är i dag precis tio år sedan mordet på Fadime Sahindal.
Visst hade det debatterats hedersvåld innan. Men med Fadime Sahin-dal kom våldet närmare. Också vi som inte, likt Sahlin, faktiskt hade talat med henne eller, som Nalin Pekgul, haft henne boende hos sig, hade kunnat följa hennes kamp och blivit Fadime med henne. Hon hade varit i tidningarna och TV hade sänt en dokumentär om henne.
Hösten innan hon mördades hade hon talat i riksdagen:
”Hej, mitt namn är Fadime och jag är 25 år gammal. Jag har blivit inbjuden hit i dag för att berätta om mina erfarenheter av hur det kan vara att leva som utländsk tjej i Sverige, med dess lagar, seder och kultur.”
Och så följde historien om hur familjen ville att hon som tonåring skulle åka tillbaka till Turkiet och gifta sig med någon av sina kusiner. Hon vägrade. Hon hade andra drömmar och mål, ville välja sitt eget liv.
Det fick hon inte. Hon träffade en svensk pojkvän, fadern tyckte att hon vanärade familjens heder och därför skulle hon dö. Hon flydde men fortsatte att hotas av männen i släkten.
Den 21 januari 2002 sköts hon i huvudet av sin egen far. ”Din jävla hora”, sa han när han avlossade skotten.
”Jag önskar att hennes död betyder att det aldrig kommer att hända igen”, sade Sahlin till Aftonbladet den där kalla morgonen.
Det är bra med politiker som har önskningar. Det är ännu bättre när de har konkreta politiska förslag. Sahlin var bättre på det förra än det senare.
Och inte bara hon, skall sägas. Det fanns i hela politiken en valhänthet inför hur det här våldet och förtrycket skulle hanteras. Därtill fanns rädslan för att peka ut särskilda grupper och en osäkerhet som satte broms på hela den politiska processen.
Var det främlingsfientligt att tala om hedersvåld? I hur stor utsträckning skulle man acceptera att det fanns andra traditioner hos en del av dem som kom hit – hur mycket kunde man lägga sig i?
Idag är läget som väl är annorlunda. Lagarna mot barnäktenskap har skärpts, det har satsats pengar på kartläggning, utbildning och handlingsplaner.
Men fortfarande finns skräckslagna tonårsflickor (och en del tonårspojkar) som berövas rätten att välja sitt eget liv och saknar redskap för att ta sig ur förtrycket.
Enligt Ungdomsstyrelsen är 8.500 ungdomar oroliga för att de inte ska få välja sin partner själva. Det är inte 8.500 anledningar att respektera ett annat sätt att se på äktenskapet, det är 8.500 anledningar att lägga sig i.
Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni överväger nu möjligheten att inrätta en specialstyrka hos polismyndigheten för att hantera frågor som rör barn- och tvångsäktenskap. Dit ska man kunna vända sig för stöd i akuta lägen.
Det är alltid plågsamt att tänka ”om inte om…”. Men ibland ska man göra det för att förstå att när önskningar tar språnget från förhoppningar till politiska beslut blir det på riktigt.
Därför denna plågsamma tanke: Om en sådan specialstyrka funnits när Fadime vände sig till polisen hade svaret kanske blivit ett annat än det hon fick.
Hon berättade i riksdagen den 20 november 2001:
”Till min stora förskräckelse tog polisen mig inte på allvar, för dem var min berättelse som en påhittad saga. Deras enda råd till mig var att jag skulle vända mig till min familj och tala om för dem att de minsann inte fick hota mig, att de skulle respektera de svenska lagarna och sederna.”
Katarina Larsson,
politisk redaktör
Född 1963 i Göteborg. Bor i Borås. Politisk redaktör sedan 2003.
Skriver ledare och krönikor. Om det som händer i dagspolitiken – i fullmäktige, riksdagen och utanför landets gränser. Men också om det andra: utseendefixeringen, stressen och varför det är så svårt att leva jämställt.
Katarina Larsson, politisk redaktör
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86