Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Katarina Larsson 2011-12-17 | Uppdaterad 2011-12-16
För drygt en vecka sedan avslutades EU-toppmötet. Fortfarande har regeringen ingen uppfattning om hur den vill att Sverige skall ställa sig till den finanspakt som ska skärpa kontrollen över ländernas budgetar.
En del fördömer vankelmodet. Jag tror att de har fel. Det är bra när även politiker sjunger eftertänksamhetens lov och vågar sänka tvärsäkerhetens sköld. Att vrida och vända på argument är något politiken behöver mer av, inte mindre.
Därför var det så befriande att höra Thomas Östros (S) i SVT:s Rapport. Han ville inte svara ja eller nej. Han krävde tid: ”Det här är alldeles för viktiga frågor för att spela på volley.”
Men ofta spelas det så i politiken. Tempot är högt och positionerna givna. Den som först kommer till skott om beslut framstår som kraftfull och bestämd. Ibland hinner den som kommer med ett förslag knappt fram till sista meningen innan andra förkastat det hela som ogenomförbart.
Den här gången hann EU-uppgörelsen nätt och jämnt presenteras förrän FP omfamnade den med samma glöd som V förkastade den.
Två ställningstaganden som näppeligen kan ha överraskat någon. Fast Håkan Juholt passade på att undra hur statsråd (FP) kan vara positiva när statsministern (M) är avvaktande.
Men att företrädare för olika partier har skilda uppfattningar, även om de ingår i samma regering, är inte särskilt förvånande och Folkpartiet har väl inte precis smugit med sin EU-entusiasm förr heller. Dessutom är spörsmålet till Juholt i så fall hur han kan vara emot när Östros är så avvaktande. De är ju med i samma parti.
Men frågan är onödig. Både allians och opposition borde istället ägna kraften åt att värna ett konstruktivt samtalsklimat över blockgränsen.
Vi som är EU-vänner har lätt att hitta argument för att säga ja. Om en majoritet av medlemsländerna går vidare i ett tätare samarbete tappar Sverige viktigt inflytande om vi inte är med. De budgetregler som länderna förbinder sig att följa uppfyller Sverige dessutom redan.
Men samtidigt är det inte en oviktig invändning att Sverige sagt nej till euron. Ska vi då agera som om vi ändå hade euron och bli en del i en pakt som är utformad för att stärka euroländernas situation?
Svaret är inte givet. Det är också angeläget att reflektera över vilka maktförskjutningar som en finanspakt för med sig, både mellan länderna men också i förhållande till Bryssel centralt. Därtill återstår ännu en rad oklarheter om både mer exakt utformning och omfattning av avtalet som förhandlades fram på toppmötet.
Det finns alltså mycket att väga in. Ändå unnar man politikerna lite annan julläsning än de tunga handlingarna från Bryssel. Varför inte Bengt Göranssons utmärkta Tankar om politik där den f.d. skolministern (S) skriver om faran när beslutspotens får ersätta tankeverksamhet:
”Vi tänker inte fortare idag än vi gjorde för femhundra år sedan. Vi lockas att fatta beslut innan vi tänkt färdigt...”
Katarina Larsson,
politisk redaktör
Född 1963 i Göteborg. Bor i Borås. Politisk redaktör sedan 2003.
Skriver ledare och krönikor. Om det som händer i dagspolitiken – i fullmäktige, riksdagen och utanför landets gränser. Men också om det andra: utseendefixeringen, stressen och varför det är så svårt att leva jämställt.
Katarina Larsson, politisk redaktör
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86