Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Katarina Larsson 2012-01-28 | Uppdaterad 2012-01-27
Har det underlättat eller försvårat för alliansen att det inte finns någon slagkraftig opposition, undrade Arne från Norrköping, som var först ut i telefonväkteriet med Reinfeldt i veckan.
”Koncentrationen på Socialdemokraternas problem har gjort det svårt för regeringen att komma ut med sin politik”, svarade statsministern. Nu, när Löfven är vald, är dock tiden kommen för lite koncentration även på alliansens problem.
För idag håller KD extra riksting och ett krisande KD är inte bara en angelägenhet för de ombud som ska ta ställning till om Hägglund eller Odell är bäst. Det är i högsta grad en angelägenhet för alliansen. KD är fyrpartisamarbetets opinionsmässiga olycksbarn, det är allt längre mellan tillfällena då kraften räcker för häva sig över fyraprocentsspärren.
Man kan förstås tänka sig ett läge där M fortsätta att öka, där Jan Björklund gör ett kanonval och Centern välsignas av en Lööfeffekt.
Lite rödgrön svacka på det och vi kan räkna ihop till en alliansseger 2014 utan KD. För oroliga alliansvänner kan sådana ekvationer tillfälligt lugna sinnet. Men politik är mer än väljarmatematik. En allians utan KD, vore en fattigare allians.
KD har en viktig roll att fylla, inte bara för att fortsätta att leverera reformer från socialdepartementet om valfrihet och ökad tillgänglighet i vården. Också i ett bredare perspektiv behöver alliansen KD.
Det behövs någon som kan hålla efter Annie Lööf när hon tror att tillvarons mening stavas arbetslinjen, någon som kan ge moderaterna på fingrarna när de vill in och kvotera i snart sagt varje sammanhang och som kan läxa upp Jan Björklund när han tror att betyg är ett pålitligt mått på hur ungdomar mår.
KD:s valslogan ”Ett mänskligare Sverige” var förstås allmänt hållen, som alla sådana slagord, men den fångade en viktig dimension. En dimension som riskerar att hamna i skymundan när regeringen mekaniskt räknar sig fram till hur politiken effektivast ska bana väg för högsta tillväxten.
Kanske är också KD det parti i alliansen som har bäst potential att visa framfötterna i en diskussion om det slit- och slängsamhälle som faktiskt ängslar fler än antiglobaliseringsdemonstranterna.
Den förvaltarskapsprincip som KD hyllar i sitt principprogram kunde gott få komma ut och lufta sig lite mer i den praktiska politiken och debatten.
Men allt det här, om vad KD skulle kunna göra, bygger förstås på att de klarar av att försonas efter ledarstriden. Därtill vore det från allianssynpunkt bäst om Hägglund vinner. Bland Odells anhängare finns de mer dogmatiska KD-supportrarna, som skriar om att partiet ska slänga allianssamarbetet på sophögen så fort det går dem emot.
Hägglund däremot var med och planterade tall i Högfors och stod värd för den viktiga Bankerydsöverenskommelsen. Det betyder inte att han är ett mähä som alltid viker ner sig för storasyskonen i alliansen.
Men man kan nog utgå från att han värjer sig mot en slit- och slänginställning och är mer varsam med att förvalta arvet från Högfors.
Katarina Larsson,
politisk redaktör
Född 1963 i Göteborg. Bor i Borås. Politisk redaktör sedan 2003.
Skriver ledare och krönikor. Om det som händer i dagspolitiken – i fullmäktige, riksdagen och utanför landets gränser. Men också om det andra: utseendefixeringen, stressen och varför det är så svårt att leva jämställt.
Katarina Larsson, politisk redaktör
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86