tisdag 09 februari 2010
tisdag 09 februari 2010
Katarina Larsson, politisk redaktör 2009-10-11 | Uppdaterad 2009-10-13
25 av 26 VD:ar i svenska storbolag. 84 procent av platserna i koncernledningarna. Dagens Nyheter har räknat män. Män med makt. De var många. Den här gången också.
En inte alldeles ovanlig bild. Långt från varannan damernas. Så vems är felet och hur ser lösningen ut?
Och den här veckan var det jämställdhetsminister Sabuni som fick kommentera och säga att hon inte är nöjd, det borde se annorlunda ut.
Vi har hört det förut. Och beroende på politisk färg delar de kommenterande ministrarna upp sig i två läger. "Ja till kvotering" (Margareta Winberg) och "Nej, till kvotering" (Maud Olofsson). Nu har dessutom Nyamko Sabuni startat ett nytt "i sista hand är jag för kvotering"-läger.
Själv brukar jag höra till Maudlägret. Det är vi som argumenterar med att man måste respektera ägarna. Som tycker att styrelsernas könssammansättning inte är en fråga för staten. Och som gärna framhåller att förr eller senare kommer det att lösa sig, de bolag som håller fast vid sin enkönade styrelse kommer aldrig att överleva.
Fortfarande tycker jag att de argumenten håller. Men ibland kan man ju känna om inte förtvivlan så visst missmod. Det finns, bör väl erkännas, en viss lockelse i kvoteringsinstrumentet. Och sedan Norge införde det (där minst 40 procent av vardera könet ska vara representerat i de stora bolagens styrelser) har det ju avdramatiserats en smula.
Men det är inte kvotering till börsbolagens styrelser som är nyckeln till jämställdhet, läser jag i Passion for Business’ senaste nummer. Det är kvoterad föräldraledighet, enligt Nicklas Storåkers, VD för Avanza Bank och småbarnspappa.
Själv har han förvisso inte varit pappaledig med barnen, ett på två och ett halvt år och ett på nio månader, och kring det kan man raljera en del – det är ju lätt att dela ut råd och pekpinnar till andra. Lätt att säga i intervjuer att man skulle vilja vara pappaledig. Sedan. I princip. Finns fler män som säger så.Men om man avstår från det och lyssnar till argumenten, anser Storåkers att helt delad föräldraförsäkring är enda vägen.
”Det är bara killar i styrelser, det är nästan bara killar som är börs-vd. Då måste man ställa sig frågan varför. För mig är det jätteenkelt. Det har med vem som tar ansvar hemma att göra, bara det. Det där med 'glastak' anser jag bara är trams. I alla fall på moderna arbetsplatser." För med dagens ordning, enligt Storåkers, kan faktiskt inte kvinnor som varit hemma i tre–fyra år förvänta sig att vara på samma nivå på jobbet som den som varit där och jobbat under samma period. Det vore orättvist.
ärför alltså en föräldraförsäkring som delas rakt av och när styrelserna ska tillsättas går det inte att säga att kvinnorna har kommit på efterkälken för att de varit hemma för länge.
Tolkar jag Storåkers rätt skulle vi därefter kunna se framemot jämställda styrelser och en statistik över börs-VD:ar som ser bättre ut, d.v.s. är jämnare fördelad mellan könen, än nu.
Det är ett inbjudande scenario – det vore dumt att förneka det. Inga fler tröstlösa genomgångar som den DN gjorde i veckan. Inga fler jämställdhetsministrar som måste lägga ner tid på att sucka över sakernas tillstånd eller läxa upp män för att de väljer män. Därför är jag ibland på vippen att ansluta mig till den linjen. Det är Gudrun Schyman som ger mig argumentet mot.
Schyman är förvisso kvoteringsivrare. Hon skulle gilla Storåkers’ resonemang (han är en smygbeundrare av henne, säger han).
Men Schyman är inte bara kvoteringsivrare. Hon är också författare som en gång skrev en bok där hon förklarade att hon i första hand var människa, sedan mamma, därefter älskarinna och i sista hand partiledare.
När jag lyssnar till kvoteringsdebatten är det som om vi i första hand ska vara jämställda brickor till arbetsmarknadens förfogande och i sista hand föräldrar med rätt till en beslutssfär utanför politikens pekpinnar.
Det är fel ordning. Det är dessutom att linda in i ett behjärtansvärt mål i ett instrumentellt sätt att se på människan, som vore hon ett medel för att uppnå de mål som just nu bedöms som mest angelägna.För visst, genom att krympa människors personliga beslutssfär kan man snabbt nå alla möjliga politiska mål. Men det är sällan värt priset.
Därför är det bättre att kvotera till styrelser, än att kvotera föräldraledigheten. Och allra bäst om Sabunis hot om kvotering gör att Sandviks vd Lars Pettersson – och andra som säger sig inte hitta några kompetenta kvinnor – börjar leta lite bättre.
Till sist...
...har två moderater fått stor uppmärksamhet för sin motion att regeringen bör granska om inte SVT är för vänstervridet. Politisk programkontroll alltså Finns nog en och annan i ledningen för nya moderaterna som önskar att de granskat en del ledamöters idéer innan de blev till felvridna motioner.
...så var det ett ovanligt välförtjänt nobelpris. Jag har alltid uppskattat Mullers gripande författarskap. Det där var ljug. Jag har inte läst henne än och det har inte Aftonbladets kulturchef Åsa Lindborg heller. Hon berättar på sin blogg att hon bestämt sig för att sluta låtsas att hon läst sådant hon inte har. Se där en ärlig kulturchef. Skriva bra romaner kan hon också. Mig äger ingen om uppväxten med pappan. Gripande. (jo, jag har läst den).
...förra helgen i Ekots lördagsintervju, i torsdags i Widar Anderssons BT-krönika och ikväll intervjuas han i SVT:s Agenda. Den bloggande deckarskrivande fyrbarnspappan, advokaten och riksdagsledamoten Thomas Bodstöm ska svara på hur han ska vinna valet åt Socialdemokraterna i Stockholm. En man med självinsikt för övrigt. Eller som han skrev i sin bok 700 dagar i Rosenbad "Jag tycker att medierna ofta framställer mig som mer positivt än jag förtjänar." SVT 2 21.15.
...läser jag vad Anna-Lena Eklund, samordnare i hemtjänsten i Åmsele, säger om hur det blev när vårdjätten Attenda Care vann upphandlingen över kooperativet hon hade varit med och bildat . Då, för ett år sedan, var det starka protester och tal om hur det skulle bli stress och arbetslöshet. Nu låter det annorlunda: "Det är nästan så att vi skäms när vi ser hur positivt det blev i något som vi var så rädda för.”
Katarina Larsson
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22
Katarina Larsson, politisk redaktör
Född 1963 i Göteborg. Bor i Borås.
Politisk redaktör sedan 2003.
Skriver ledare och krönikor. Om det som händer i dagspolitiken – i fullmäktige, riksdagen och utanför landets gränser. Men också om det andra: utseendefixeringen, stressen och varför det är så svårt att leva jämställt.
Katarina Larsson
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
