Kan de ihjälgasade barnens rätt få Moskva tänka om?

Svaret kan synas självklart, när det närmast unika nu skett, att kommissionen, ledd av brasilianaren Paulo Sergio Pinheiro, enats om en skrivning där den syriska armén pekas ut som ansvarig bland annat för attacken 4 april mot byn Khan Sheikhun i Idlibprovinsen. Ingen kan glömma bilderna från kemvapen-konvulsionerna där över 80 dog och nästan 300 skadades.

Tidigt kunde kemister slå fast att det rörde sig om stridsgasen sarin. Frågan gällde istället vem som avlossat granaterna, och från syriska arméns sida pekades raskt rebellgrupper ut. Den ryska hållningen blev att kemvapnen förvarats i byn och att de börjat läcka när de träffades av konventionella bomber fällda av syriska flygvapnet.

Så sent som för någon vecka sedan sa ryska UD:s talesperson, medveten om att FN-rapporten var på gång, att ”det finns bevis för att Väst direkt och indirekt förser rebellgrupper och terrorister med förbjudna giftiga substanser”.

Trots att FN-rapporten synes ytterst gediget utförd indikerar reaktionerna i ryska statliga medier att Operation Förnekelse fortsätter gäller. I stället låg fokus i rapporteringen på ryska framgångar i striderna mot IS.

Skulle Wallström lyckas förmå sin ryske kollega Sergej Lavrov att i n t e lägga in ett veto mot en säkerhetsrådsresolution om bestraffning av den syriska regimen och president Bashar al-Assad för kemattacken vore det värt en medalj. Det hade också kunnat vara ett utmärkt tillfälle för Moskva att signalera en önskan om att begränsa den diplomatiska krisen gentemot USA. Förutom det uppenbara, att gripa tillfället att hedra de civila som fick sätta livet till.

Men inget talar just nu vare sig det ena eller det andra.