Kalla henne bara inte för ”Mini-Merkel”
En tydlig seger. Med röstsiffrorna 517 av 999 i andra voteringsrundan besegrade tidigare regeringschefen i Saarland, Annegret Kramp-Karrenbauer. affärsjuristen Friedrich Merz. Ett inte alldeles oväntat val.
I Tyskland är hon naturligtvis inte en doldis; 56-åriga trebarnsmamman är numera partisekreterare för CDU, det största och under efterkrigstiden och framåt också statsbärande partiet. Men utanför EU:s största och viktigaste stat är hennes namn inte vardagsmat.
Det kan vara på sin plats att redan nu öva på att uttala ”Annegret Kramp-Karrenbauer” så att det sitter. Ty kvinnan som ersätter Merkel som partiledare kommer med stor sannolikhet därmed också att ersätta henne som förbundskansler.
Eller så blir det familjära tillnamnet ”AKK” det som kommer att användas, vilket hon inte har något emot. Men kalla henne aldrig för ”Mini-Merkel”, ett smeknamn som hon inte gillar även om att det finns mycket som stämmer överens mellan dem
Pragmatiska, sakliga och lagda åt att hellre söka lösningar än att leta problem, besitter de båda ”landsmödraegenskaper” som inte bara Tyskland utan också EU efterfrågar.
I Sverige brukar CDU betraktas som ett konservativt parti. Det är i många avseenden att blunda för den breda palett av ismer som döljer sig inom partiet – men också inom varje enskild kristdemokrat. En bättre och mer relevant beskrivning är därför att det rör sig om ett brett, allmänborgerligt parti med en kristen grundsyn.
Katoliken Kramp-Karrenbauer brukar beskrivas som en radikal vänsterpolitiker när det gäller sociala frågor men som högerkonservativ i familjepolitiken, där hon manifesterat motvilja mot bland annat samkönade äktenskap. Att hon dessutom klarar av att göra detta trovärdigt att partiet ska förbli liberalt i synen på vad ett välfärdsland måste förmå när det gäller att bidra till att lindra nöd och elände i världen och samtidigt stå för en striktare migrationspolitik än tidigare, och dessutom ha som övergripande mål att göra front mot populismen inför nästa val, talar i sammantaget starkt till hennes fördel.
Det är en sådan hållning som exempelvis dagens svenska moderater och kristdemokrater har så infernaliskt svårt att övertyga om; hade de menat allvar hade de naturligtvis börjat med att kraftfullt markera avstånd till Sverigedemokraterna. För ”AKK” och för Merkel är Alternative für Deutschland – SD:s ideologiska kamrater – huvudfienden, inte socialdemokratin.
Närmare svensk-tyska förbindelser skulle även i detta avseende vara av godo.