Journalistiken hotad inifrån

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Peppe Arninge / TT

De senaste åren har journalistiken ofta beskrivits som hotad. Och hoten kommer alltid utifrån – från bloggare, från public service, från allt starkare kommunikationsavdelningar hos kommuner och företag, från Facebook och Google, från adblockers.

Fel fokus, tror jag. Det största hotet mot journalistiken är – journalistiken. Att den inte utvecklas, att den inte är samtida till sitt uttryck, att den stagnerar i gamla modeller. Låt mig återkomma till detta. Först en titt på de inledningsvis nämnda ”hoten”, de som mediebranschen helst talar om.

Ja, bloggare kan vi kanske hoppa över. I ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle är det förstås en styrka att människor kan kommunicera från egna plattformar och det här har vi journalister till slut accepterat. Bloggare betraktas allt mer sällan som ett hot, utan hellre – och bättre – som ännu en användbar informationskälla.

Public service är däremot en het potatis. Vissa företrädare för lokalpressen, framför allt koncernen Mittmedia, ser SVT:s och SR:s lokala nyhetssajter som osund konkurrens och vill begränsa, ja, till och med förbjuda eller ta över, den statsfinansierade webbjournalistiken.

Det är att slåss mot väderkvarnar. Istället borde vi i media, som i alla andra sammanhang hyllar det öppna samhället, vara glada för att vi har konkurrens. För konkurrens skärper journalistiken och ger dessutom medborgarna ett bredare journalistiskt utbud. Vem kan med trovärdigheten i behåll vilja ändra på det?

Att andra aktörer, både kommersiella och offentliga, via egna kommunikationsavdelningar besatta av före detta journalister, numera sköter kommunikationen gentemot kunder och medborgare utan att ta omvägen via media är också något vi behöver vänja oss vid. Den tekniska möjligheten finns, kompetensen hos dessa kommunikationsavdelningar blir allt starkare – det är en ny verklighet som måste accepteras som ännu en konkurrerande faktor.

Facebook och Google och deras kalasande på annonsmarknaden, liksom den accelererande funktionen adblocker (en digital motsvarighet till NIX-spärren gentemot telefonförsäljare) är globala kommersiella aktörer som snor åt sig svenska annonspengar, pengar som journalistik av tradition finansierats av. Men igen – i en demokratisk marknadsekonomisk värld är inte motmedlet någon slags digital handelsblockad, utan det är att bli bättre, även kommersiellt.

Så de här ”hoten” som media ofta pekar på är inte hot utan uttryck för en förändrad värld. När vi i media går till full attack mot dessa uttryck försöker vi egentligen bara vrida klockan tillbaka (och då har jag ändå inte nämnt föråldrade stödmodeller som presstödet). Och att försöka vrida klockan har aldrig varit ett framgångsrecept.

Jag är inte så naiv att jag inte inser att den affärsmodell som har skapat journalistik under ett sekel håller på att haverera. Men branscher har förändrats förr i takt med nya ekonomiska förutsättningar. Det behöver inte alltid gå som det gick för Facit när datorerna kom.

Men i den förändringsprocessen, som absolut kan vara smärtsam, är det viktigt att inte bara leta efter externa hot. Jag menar att de egentliga hoten mot journalistikens framtid kommer inifrån, från en bristande kompetens när det gäller de nya digitala journalistiska redskapen och från en gammal syn på journalistrollen (och motsvarande sak kan förstås sägas om mediernas kommersiella avdelningar).

The Guardians chefredaktör Katharine Viner citerades nyligen i Svenska Dagbladet: ”Vi är inte längre journalisterna som ser och vet allt och levererar ord uppifrån för våra läsares passiva konsumtion, så när som på ett eller annat läsarbrev. Det digitala har krossat de hierarkierna nästan över en natt och skapat en mer jämlik värld, där svaren kan komma direkt, där vissa läsare nästan säkert vet mer om ett givet ämne än journalisten och där läsaren kan ha bättre förutsättningar att uppdaga en historia.”

Det Katharine Viner talar om är en värld där informationsflödet har demokratiserats. Det är med den förutsättningen den nya journalistiken måste formas. Annars har vi en journalistik som vänder demokratin ryggen. En sådan journalistik har ingen framtid. En sådan journalistik är i sanning hotad.