Mats Johansson: Tyskland – en stabiliserande faktor

Ledare ,
Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen tillsammans med tyska soldater under ett besök på basen Camp Shaheen utanför Mazar-i-Sharif i Afghanistan. Mats Johansson beskriver Tyskland som en stabiliserande faktor.
Foto:
Ursula von der Leyen möter sina tyska soldater i Afghanistan.
Foto:

Frau Merkel som Europas ledande politiker? Tyskland som räddaren i nöden i EU?

Artikeln publicerades 3 februari 2017.

Bilden har satt sig i internationella medier och nu även Sverige, senast under veckans statsministermöte i Stockholm. Fredagens EU-toppmöte i Valetta illustrerar ett nytt skede, särskilt som migrationspolitiken är den tunga sakfrågan vid sidan av förberedelser inför 60-årsfirandet av Romstadgan, unionens grundarakt.

Tysklands nya roll var länge otänkbar i historiens ljus. Den ”ryggsäck” en äldre generation tyska demokrater talade om tyngde på goda grunder ambitionerna till stormaktstänkande, något som minnet av Förintelsen och nationalsocialismen påminde tyskarna och omvärlden om.

De stora institutionsbyggena efter andra världskriget – Nato och Europaunionen – hade som utgångspunkt USA:s krav att krigsnationerna skulle förenas i en gemensam framtid ekonomiskt, politiskt och militärt. Som Natos förste generalsekreterare Lord Ismay (1952-57) formulerade uppdraget skulle den nya västalliansen hålla ”ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Och så blev det, under det första kalla kriget. Västra Tyskland integrerades föredömligt och trots kostnaderna för 90-talets östbefrielse fortsatte tillväxtundret att skapa en överflödsekonomi och ett näringsliv utan motstycke i omvärlden.

Det har en central betydelse för hela Europa, inklusive Sverige, när Tyskland nu har bestämt sig för att uppfylla åtagandet i Nato att stärka försvaret genom att successivt närma sig en utgiftsnivå motsvarande 2 procent av BNP. Det är dubbelt mot dagens Sverige men ger framförallt med en många gånger större tysk BNP en mångmiljardförstärkning framöver som gagnar hela Europas försvarsförmåga. Det kan behövas ty det sker från en låg nivå som i många andra länder med decennier av nedrustning och – i det tyska fallet - utbredd pacifism.

Till bilden hör EU:s militära uppvaknande under hoten från Putin och Trump. EU-kommissionens förslag från november om att skapa en fond för gemensam materielupphandling och forskning innebär inte att man vill bygga en militär struktur parallell till Nato, vilket vore en stor olycka, utan får ses mer som en markering av ett nytt läge där EU tar ökat ansvar för Europas försvar.

Entusiasmen för nya vidlyftiga överstatliga projekt i Europa torde vara måttlig och därför lär Europas försvar fortsätta att grundas på nationella styrkor, ytterst stormakterna Tyskland, Frankrike och Storbritannien tillsammans inom det mellanstatliga, frivilliga samarbetet i Nato. Det hindrar inte ökad samordning för att undvika dubbelarbete men också samverkan i truppkontingenter för uppdrag där Nato och FN inte står till förfogande, t ex i Afrika och Mellanöstern.

Betydelsen av initiativ som dessa ska inte överdrivas, men med tanke på en tilltagande splittring kring det mesta i det som tidigare var västvärlden bör varje tecken på samling välkomnas. Trumputin, Brexit, Le Pen, växande extremism till höger och vänster i central-Europa, krig i Ukraina och dödliga flyktingvågor – det är inte självklart att EU kan fira 60 år i fred och enighet om allt elände sammanfaller framöver. Men Tyskland är en stabiliserande faktor, än så länge.

– – – – –

Mats Johansson är ordförande i tankesmedjan Frivärld och författare till studien Nästa Europa. Bortom ja och nej (2005). Han har tidigare varit politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet och riksdagsledamot för Moderaterna. Han skriver om säkerhetspolitik på BT:s ledarsida.