Johansson: Sverige har fått en ny adel

Ledare Artikeln publicerades
Rikspolischefen Dan Eliasson är ämbetsman med partibok.
Foto:

Tjänstemän med partibok kan gå från det ena toppjobbet till ett annat, utan att deras kompetens någonsin utvärderas.

Vad krävs av en chef? Vissa av de egenskaper som krävs är naturligtvis gemensamma för alla ledarroller: ledarskap, beslutsfattande, strategiskt tänkande, förmåga att entusiasmera sina medarbetare och så vidare. Men en inte oväsentlig del i chefskapet handlar om en grundläggande förståelse för den verksamhet som bedrivs. Det är med andra ord inte säkert att den som är en god chef på ett område kommer att prestera lika bra som ledare för en helt annan typ av verksamhet

Därför är det underligt hur svenska staten låter ett antal personer hoppa runt från den ena chefsbefattningen till den andra, utan anknytning till den verksamhet som bedrivs. Ännu märkligare är det när personerna i fråga inte ens tycks ha presterat särskilt väl i sina tidigare befattningar. Från en vanlig medborgares perspektiv är det lätt att få intrycket av att det finns individer som åtnjuter en särskild slags privilegier, som vore de förutbestämda att för alltid bekläda chefsbefattningar, såsom gamla tiders aristokrati. Men medan det då var blod och börd som bestämde karriärmöjligheterna tycks det idag vara partibok som öppnar dörrarna.

Rikspolischefen Dan Eliasson har kritiserats både externt och internt för sin oförmåga att hantera sitt uppdrag. Under Eliassons ledning överväger 8 av 10 poliser att lämna sin tjänst, till följd av den illa genomförda omorganisationen av myndigheten. Detta i en tid då polisbristen i landet redan är skriande.

Tidigare har Eliasson varit generaldirektör för såväl Migrationsverket som Försäkringskassan, myndigheter vars verksamheter skiljer sig betydligt från polisens. Någon succé verkar Eliassons ledarskap knappast ha varit där heller. Tvärtom tog chefskapet vid Försäkringskassan en ände med förskräckelse då Eliasson tog initiativ till att radera miljontals mejl som skickats till och från myndighetens medarbetare, för att förhindra internutredarna att göra sitt jobb. Denna regelvidriga hantering borde ha inneburit slutet på karriären, men blev istället en trampolin uppåt.

Eliassons många chefspositioner är inte en följd av hans erfarenheter från verksamhetsområdena. Han är visserligen utbildad jurist, men yrkesbanan inleddes och fortsattes inom det socialdemokratiska partiet. Först som politiskt sakkunnig hos Laila Freivalds och sedan som statssekreterare under Tomas Bodström. Närheten till de socialdemokratiska partitopparna tycks ha varit minst sagt gynnsam för Eliassons karriär som förment.

En annan skandalomsusad socialdemokrat och jurist är Lena Nyberg, generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, som gång på gång kritiserats i medierna för sitt frikostiga utdelande av bidrag till extremister och blufforganisationer. Nyberg har tidigare varit statssekreterare på Kulturdepartementet och socialborgarråd i Stockholms stad. Mellan 2001 och 2008 var hon statlig barnombudsman. Som barnombudsman kritiserades hon för att prioritera frågor som smutsiga skoltoaletter men blunda för barn som utsätts för hedersförtryck. Kanske är det samma enögdhet som gör att hennes nuvarande myndighet gång på gång lyckas missa hur bidragen som fördelas hamnar i fickorna hos politiska och religiösa extremister.

Eliasson och Nyberg är två exempel på hur långt man kan komma i myndighetssverige med rätt partibok på fickan och rätt kontakter i den socialdemokratiska partitoppen. Alliansregeringen sade sig vilja göra upp med denna osunda utnämningskultur, men i praktiken tycks mycket litet ha hänt. Efter valet 2014 tycks tendensen snarare ha stärkts.

Den svenska adelns sista privilegier upphävdes 2003. Den som trodde att privilegiesamhället därmed hade avskaffats bedrog sig. Som det heter i George Orwells Djurfarmen: ”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra”.

Lars Anders Johansson