Lars Anders Johansson: Skattemoralen har satts ur spel
Någon resursbrist tycks med andra ord inte råda inom offentlig sektor. Likväl höjdes skatterna med 66 miljarder under den gångna mandatperioden, trots högkonjunkturen. Samtidigt som medborgarna förväntas pytsa in mer och mer, tycks inte några begränsningar finnas på utgiftssidan.
Skattemoral kan inte vara ensidigt. Socialdemokraten Gustav Möller, som var socialminister på 20-och 30-talen och en stark kandidat till att efterträda Per Albin Hansson som partiordförande, myntade den ofta citerade sentensen ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det är dessvärre ett synsätt som politiker av skiftande kulörer tycks ha lämnat bakom sig.
Under efterkrigstiden har ”mer resurser” varit det ständiga stridsropet när verksamheter inom offentlig sektor fungerat dåligt. Varifrån resurserna skulle hämtas har varit underförstått. Ju sämre en verksamhet fungerade, desto mer förväntades skattebetalarna punga ut. På senare år har det dock blivit allt mer uppenbart att mer pengar inte är en universallösning på välfärdens problem. Trots att skolan tillförts ständigt mer resurser har kunskapsnivåerna hos eleverna sjunkit decennium för decennium.
För tio år sedan släppte Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) rapporten Välfärdsmysteriet, där det konstaterades att vården, skolan och omsorgen runt om i landet aldrig hade haft mer pengar. Endast 12 procent av kostnadsökningen var relaterad till befolkningsökningen. Trots detta var den gängse bild som förmedlades av medierna och av kommunerna själva, att verksamheterna gick på knäna.
Jämställdhetsmyndigheten, som inrättades i år av regeringen Löfven, har beviljat en halv miljon kronor till ett projekt för att ”menscertifiera” arbetsplatser. Enligt ansökan ska projektet syfta till att skapa ett ”mensvänligt arbetsklimat och bryta menstabun i arbetslivet”. Det är bara ett i en oändlig rad av nonsensprojekt där skattepengar rinner bort som sand.
Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor, (MUCF), har gång på gång blivit påkommen med att dela ut stora belopp till extremister och blufforganisationer, men fortsätter likväl sin pengarullning på hundratals miljoner. Runtom i Sverige lägger kommuner och landsting skattebetalarnas pengar på att låta granska sina hemsidor normkritiskt. Den hugade kan i detta nu ansöka om att för 200 000 kronor granska Västra Götalandsregionens webbplats ur ett normkritiskt perspektiv.
Skattepengar läggs på oväsentligheter samtidigt som allt fler vittnar om att det offentliga inte längre levererar. Frågan är vad som händer med förtroendet för det offentliga i längden, när allt fler upplever att de betalar mer och mer men får mindre och mindre tillbaka. När skolresultaten sjunker, vårdköerna växer och polisen lägger våldtäktsutredningar på hög till följd av tidsbrist. Samtidigt som låtsasmyndigheter delar ut andras pengar till normkritiska aktivister för låtsasprojekt. Om skattemoralen inte längre omfattar de som förvaltar skattepengarna, varför ska den omfatta de som förväntas betala?
