Johansson: Public Service-skatten framkallar elefanten i rummet

Gästkrönika Artikeln publicerades
Melodifestivalen är förstås ett av SVT:s och därmed Public Service flaggskepp. Här Zara Larsson på scen under finalen i i mars i Friends Arena i Solna.
Foto: Christine Olsson/TT
Melodifestivalen är förstås ett av SVT:s och därmed Public Service flaggskepp. Här Zara Larsson på scen under finalen i i mars i Friends Arena i Solna.

Ett klassiskt debattknep för att avväpna en meningsmotståndare är att försöka omdefiniera de centrala begreppen i debatten till att betyda något helt annat. Detta är något som de svenska public serviceföretagen är mästare på. Ta bara detta med ”fri och oberoende television”. Det är svårt att föreställa sig något annat land där statskontrollerad media skulle beskrivas i termer av ”fri och oberoende”. Fri och oberoende från vad?

Här invänder någon petimeter att public serviceföretagen inte alls är statliga, de ägs ju av en oberoende stiftelse. Återigen detta oberoende. Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB bildades av svenska staten 1997 och dess styrelse nomineras av riksdagspartierna och utses av regeringen. En nytillträdd regering kan byta ut majoriteten i styrelsen och även kalla till extra bolagsstämma i programföretagen för att byta ut ledningarna.

Oberoendet av den politiska makten är således i allt väsentligt en chimär. Det är också riksdagen som beslutar om anslagens storlek. För att ytterligare vidmakthålla bilden av ”armslängd avstånd” mellan politiken och mediebolagen inrättades den besynnerliga finansieringsmodellen med radio- och tv-avgiften, som drevs in av särskilda pejlare från den ökända myndigheten Radiotjänst i Kiruna AB, som nu kommer att läggas ned.

Att radio- och tv-avgiften avskaffas är välkommet så till vida att det tydliggör förhållandet mellan den politiska makten och public servicebolagen. Förhoppningsvis slipper vi i framtiden höra påståenden om fri och oberoende media i statens regi. Däremot är den nya ordningen naturligtvis sämre för alla dem som tidigare kunnat välja bort tv-innehavet och därmed avgiften, men som nu blir tvungna att betala för en mediekonsumtion de inte är det minsta intresserade av.

Det är också surt för de familjer som nu ser sina public servicekostnader skena i höjden, när skatten kopplas till person och inte tv-mottagare. Vinnare blir de som inte bidrar till statskassan via skattsedeln, till exempel arbetslösa och människor som jobbar svart, och som nu får sin tv-avgift betald av den skattebetalande delen av befolkningen. Förhoppningsvis kommer den nya finansieringsmodellen att snabba på debatten om elefanten i rummet: ska vi verkligen ha statliga medier och vad är i så fall deras uppdrag.

När den debatten drar igång kan det vara värt att komma ihåg varför det statliga radio- och tv-monopolet inrättades en gång i tiden. Bevekelsegrunden var betydligt krassare än dagens högstämda slagord om frihet och oberoende. Det var tidningsbranschen som drev på för ett monopol eftersom man ville undvika oönskad konkurrens från privata aktörer inom de nya etermedierna.

Verkligt fria och oberoende medier är de som står fria från den politiska makten, såsom den fria pressen som växte fram i Sverige från 1830 och framåt. Framtidens medielandskap kommer inte att se ut som dagens. Frågan är om statliga medier har någon given plats att fylla där och i så fall vilken. Det är en större och viktigare fråga än finansieringsmodellen.

Om skribenten

Lars Anders Johansson

Johansson är musiker och författare. Han verkar som chefredaktör för liberala tankesmedjan Timbros sajt Smedjan.

Visa mer...