Lars Anders Johansson: Kulturskaparnas påfallande underdånighet

Oavsett vad man tycker om regeringens nya förslag är statligt anställda konstnärer knappast vägen till ett fritt och oberoende kulturliv.

Det är en myt att konstnärer och andra kulturskapare över lag skulle vara rebeller i opposition mot makten. Historien visar snarare att konsten och kulturen föredragit att gå i maktens ledband och frottera sig i dess salonger. Undantag finns givetvis, men kulturskaparnas anpasslighet och underdånighet har varit påfallande.

Det handlar inte heller endast om de mediokra och talanglösa. Också stora genier har ställt sig i maktens tjänst, som när Carl Michael Bellman skaldade Gustafs skål i samband med Gustaf III:s införande av envälde 1772. Bellman fortsatte sina hyllningar till monarken med den ännu populära Fjäriln vingad syns på Haga.

Att konstnärer och diktare ställt sig i de mäktigas tjänst genom historien är heller inte ägnat att förvåna. Under lång tid var det i praktiken bara kungahusen, kyrkan och aristokratin som hade ekonomiska resurser nog att avsätta till att arvodera konstnärer, kompositörer och skalder.

Det var först i och med marknadsekonomins genombrott på kulturområdet som någon konstnärlig frihet att tala om kunde realiseras. Med massmarknaden för litteratur möjliggjordes en författarklass beroende endast av sin talang och inte av mecenater. Därigenom kunde också författare som Zola och Strindberg gå till storms mot etablissemanget, och vinna.

Men även om konstnärerna velat stå fria från makten har makten fortsatt att intressera sig för konstarterna. Orsaken är enkel: det är genom kulturen som vi upplever och tolkar vår omvärld. Den är ett mäktigt redskap i händerna på den som har ett intresse av att styra våra tankar.

I dag är metoderna mer smygande, men principen densamma som på Gustaf III:s tid. Generösa donationer och glamorösa anställningar väntar den som är beredd att anpassa sig till den rådande värdegrunden och i sitt skapande hyllar den rådande ordningen. Som tack för sina propagandainsatser som trubadur erbjöds Bellman en välbetald tjänst på det statliga Penninglotteriet.

I betänkandet från den konstnärspolitiska utredningen som presenterades häromveckan föreslås långtgående insatser för att stärka konstnärers ställning på arbetsmarknaden i Sverige. Bland annat föreslås att tio procent av de statliga myndigheterna skall upprätta ”residens” för anställda konstnärer. Verksamheten, som skall finansieras av de aktuella myndigheterna, skall sedan successivt byggas ut från och med 2020.

Snart kan ditt lokala försäkringskassekontor ha en egen konstnärlig maskot som sitter och skapar i ett hörn.

Arbetsmarknaden för kulturutövare är smal och osäker och det är inte otänkbart att många konstnärer kommer att svälja betet från Kulturdepartementet och lockas av erbjudandet. Locktonerna från makten har alltid varit svåra att motstå.

Bellman då? Han dog utfattig och skuldsatt och lades i en omärkt grav. Då var Teaterkungen redan död sedan länge.