Johansson: Kulturarvet plundras när staten leker hyreshaj

Ledare
Miljardrenoveringen av Nationalmuseum i Stockholm pågår för fullt och nyinvigningen är planerad till nästa höst. Hyran till Statens Fastighetsverk väntas höjas med flera hundra procent.
Foto:

Ett flertal statliga museer och andra kulturinstitutioner dignar under höga hyror som äter en allt större del av verksamhetsbudgeten.

Artikeln publicerades 16 juni 2017.

Mest akut är läget för Nationalmuseum som nästa år slår upp dörrarna efter en omfattande renovering och hotas av en hyreshöjning på flera hundra procent, som är tänkt att finansieras inom ramen för ordinarie budget.

Även statens museer för världskultur (detta besynnerliga begrepp) hänger på fallrepet av motsvarande anledning. Görs inget åt situationen riskerar Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet och deras samlingar att tvingas flytta in i Etnografiska museets lokaler med magasinering av föremålen och marginalisering som trolig konsekvens. Även de stora nationalscenerna Operan och Dramaten har skäl att oroa sig. Också deras lokaler står inför omfattande renoveringar.

Några kulturinstitutioner har dock lyckats undkomma. Häromåret övertog Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm den egna fastigheten från Statens Fastighetsverk. Konsekvensen blev att museets lokalkostnader sjönk från 40 till 20 procent av budgeten.

Att statliga myndigheter skall hålla hårt i skattebetalarnas pengar och inte ägna sig åt excesser borde vara en självklarhet. Att statliga myndigheter leker hyreshaj och tar ut ”marknadshyror” som plundrar andra statliga myndigheter på verksamhetspengar är emellertid någonting helt annat.

Statens fastighetsverk, som förvaltar ett stort antal av de statliga museerna, belades med avkastningskrav i samband med finanskrisen 1993. Syftet var att öka effektiviteten och minska slöseriet med skattepengar. En i grunden god tanke. Avkastningen skulle uppnås genom att myndigheten skulle ta ut marknadshyror för fastigheterna, det vill säga hyror på den nivå som man uppskattade att de skulle ligga på om de centrala och ofta unika fastigheterna legat ute på marknaden.

Dessa marknadshyror har emellertid ingenting med vare sig marknadsekonomi eller hushållande med skattebetalarnas pengar att göra. Det är endast staten som leker affär med sig själv. Medan finansdepartementet generöst delar ut stöd till museiverksamheten via kulturdepartementet med ena handen, rycker det i nästa ögonblick tillbaka samma pengar via indrivarorganisationen Statens Fastighetsverk.

Vore man konspirationsteoretiskt lagd skulle man kunnat misstänka att det pågår en dold omfördelning av prioriteringar inom den statliga kulturpolitiken, där de kulturarvsbevarande institutionerna åderlåts via fastighetsverket, samtidigt som bidragsmiljonerna fortsätter att rulla ut till den politiserade projektbaserade kulturen, via kulturrådet, folkbildningsrådet och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Den sistnämnda har gång på gång beslagits med att finansiera allt från politisk och religiös extremism till rena blufforganisationer.

Den förskjutning av kulturpolitikens fokus bort från bildning och kulturarv och i riktning mot politisering och kortsiktig projektfinansiering som pågått sedan 1974 håller således på att slutföras, denna gång med fingerade marknadsekonomiska förtecken. I departementens bokslut ser dock allt ut som det ska: anslagen till kulturarvet är oförändrade. Att sedan pengarna skickas tillbaka till finansdepartementet via den statliga hyreshajen talar man inte gärna högt om.