Annons

Andreas Johansson Heinö: Johansson Heinö: Vad ska en stackars väljare rösta på när ingen kan regera?

Två val återstår i Europa i år. Spanien röstar idag och Storbritannien om en månad. Båda valen är repriser. Det spanska valet är det andra parlamentsvalet på ett halvår och det fjärde på lika många år. Det brittiska är det tredje sedan 2015. Inte sedan 1920-talet har House of Commons upplösts efter så kort tid två gånger i rad. Så många val, så få resultat.
Andreas Johansson Heinö
Ledarkrönika • Publicerad 10 november 2019
Andreas Johansson Heinö
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Storbritanniens premiärminister Boris Johnson kampanjar inför britternas tredje val sedan 2015.
Storbritanniens premiärminister Boris Johnson kampanjar inför britternas tredje val sedan 2015.Foto: /TT

“Välkommen till de demokratiska dödlägenas tidevarv”, skriver Gideon Rachman i Financial Times (4/11). Väljarna röstar, men partierna kan inte bilda en regering. Så väljarna röstar igen, och ingenting förändras.

Det är dramatiska förändringar som ägt rum. Spanien och Storbritannien hade länge, trots skilda valsystem, två av Europas mest stabila partisystem. Konservativa och socialistiska partier alternerade vid makten. Premiärministrar som Thatcher och Blair, González och Aznar hade gått om tid på sig att med stabila majoriteter driva igenom reformer.

Annons

Nu har tvåpartisystem blivit flerpartisystem. Tidigare marginaliserade regionala och radikala partier har fått reell makt. Konstitutionella, eller snarare existentiella, frågor överskuggar den traditionella kött- och potatis-politiken. Det är svårt att diskutera ekonomiska reformer när nationens sammanhållning står på spel.

Ur ett demokratiperspektiv är inget av ovanstående skäl nog att oroa sig. Väljare måste få rösta på vilka partier de vill och prioritera vilka frågor de vill (även om det knappast behöver påpekas att somliga partiers politik skulle utgöra ett mot demokratin, om den skulle genomföras)..

Däremot finns en förbisedd men omedelbar och faktiskt ganska dramatisk effekt av oförmågan att bilda handlingskraftiga regeringar.

Statsvetare brukar ställa två demokratiideal mot varandra: mandatteorin och sanktionsteorin. Mandatteorin förespråkar att väljarna röstar på de kandidater vars åsikter de instämmer i. Må det bästa valmanifestet vinna.

Sanktionsteorin förespråkar istället att väljarna utvärderar den sittande regeringens politik. Den som har förvaltat sitt uppdrag blir omvald, den som misskött sig röstas bort.

Sanktionsteorin ställs förstås ur spel när mandatperioderna blir så korta att ingenting vettigt kan uträttas. Och mandatteorin fungerar bara om det är sannolikt att ett parti kan genomföra sin politik om det vinner makten.

För väljare i Spanien, Storbritannien och många andra länder fungerar uppenbarligen inget av detta längre. Så vad ska en stackars väljare göra i dödlägesdemokratin?

Ingenting tyder på någon hastig återgång till invanda mönster. De flesta synliga tendenser i europeisk partipolitik drar just nu i förändringens riktning. Systemkritiska partier har etablerat sig som reella maktfaktorer. De traditionellt regeringsbärande partierna är kraftigt försvagade. Den ekonomiska dimensionen överskuggas alltmer av den kulturella. Debattklimatet blir alltmer polariserat samtidigt som de sakpolitiska avstånden tycks minska.

Utvecklingen behöver inte överdramatiseras. Det är inte demokratins framtid som står på spel. Däremot är förändringarna tillräckligt stora för motivera omprövning av invanda tankesätt kring hur den goda demokratin fungerar.

Annons
Annons
Annons
Annons