Johansson Heinö: Rasism har blivit en väg till makt

Ledare Artikeln publicerades
Donald Trump har återigen hamnat i blåsväder.
Foto: Carolyn Kaster
Donald Trump har återigen hamnat i blåsväder.

I veckan fördömde det amerikanska representanthuset sin egen presidents uttalanden som rasistiska. Det är på alla sätt en oerhörd händelse. Men ändå blir ingen förvånad.

Donald Trumps fortsatta utfall mot kongressledamoten Ilhan Omar och hans tysta samförstånd med åskådarna som skanderade “skicka tillbaka henne” bekräftar det vi redan visste. Trump har aldrig varit enbart populist. Rasism har kantat hela hans politiska karriär.

Detta gör förvisso inte Trump unik. De flesta västerländska demokratier har haft sin beskärda del av skrupelfria politiker som inte tvekar inför att använda rasism för att locka väljare.

I det amerikanska presidentvalet 1968 vann Alabamas guvernör George Wallace fem delstater. Wallace stödde de rasistiska Jim Crow-lagarna, bekämpade medborgarrättsrörelsen och utlovade “segregation idag, segregation imorgon, segregation för alltid”.

Långt senare skulle Wallace be om ursäkt för sin rasistiska politik. “Jag försökte prata om bra vägar, bra skolor och allt sånt som varit en del av min karriär, men ingen lyssnade. Sen började jag prata om niggers och de jublade”, förklarade han.

Oavsett graden av övertygelse gjorde rasismen Wallace till en av de långvarigaste guvernörerna i USA. Trots sina misslyckade försök att bli president utövade han ett stort inflytande över amerikansk politik, inte minst genom att det republikanska partiet insåg att rasfrågan var nyckeln till makten i sydstaterna.

Samma år som Wallace vann 13 procent i presidentvalet, i april 1968, höll den brittiske Tory-politikern Enoch Powell sitt ökända “Rivers of Blood”-tal där han hävdade att den vita majoriteten fruktade att den svarta minoriteten snart skulle få överhanden. “Det är som att se en nation ihärdigt bygga sitt eget begravningsbål”, sa Powell om invandringen.

Wallace och Powell var länge symboler för förlorarna i modern amerikansk och brittisk politisk historia. Ett halvt sekel senare framstår de plötsligt som förebilder.

För Trump är långtifrån ensam. Matteo Salvini har blivit Italiens mäktigaste man genom ständiga utfall mot migranter och minoriteter. Österrikes vicekansler Heinz-Christian Strache menar i likhet med extremhögern på nätet att det pågår ett “folkutbyte”. Bulgariens försvarsminister efterlyser en “lösning på zigenar-problemet”. Inför Boris Johnsons stundande tillträde på Downing Street publiceras långa listor över rasistiska, sexistiska och homofoba uttalanden.

När träden är för många kan det som bekant vara svårt att få grepp om själva skogen. Behovet av en översiktsbild är stort.

Så här ser den ut: Flera av Västvärldens mäktigaste ledare legitimerar och livnär sig idag på rasistiska attityder och budskap.

För inte så länge sedan var främlingsfientlighet en markör för gränsen mellan etablissemang och extremism. Enoch Powell fick omedelbart sparken från skuggkabinettet av Edward Heath som därefter aldrig mer pratade med Powell.

Idag är gränsen riven. Det republikanska partiet har i praktiken accepterat Donald Trump. Etablerade europeiska högerpartier delar idag makten med högerpopulister som visserligen strukit rasismen ur sina partiprogram men i praktiken hela tiden tangerar gränsen. Problem finns även på vänsterkanten, vilket avslöjandena om omfattande antisemitism inom brittiska Labour visar.

Det är förstås värt att påminna om att de flesta mätningar visar att rasistiska attityder har blivit mindre vanliga i Västvärlden de senaste decennierna. Men det är en klen tröst i ett västerländskt politiskt landskap som förändrats så radikalt att rasism inte är ett hinder utan en väg till makten.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.