Andreas Johansson Heinö: Johansson Heinö: Idag är vi alla i minoritet

Men som bekant röstar vi inte på partigrupper. Vi röstar på nationella partier och kandidater som i sin tur är i minoritet i sina europeiska grupper. De kommer ägna de kommande fem åren åt att förhandla med parlamentariker från andra partier och andra länder i samma partigrupp för att försöka få gehör för åtminstone några av sina frågor.

Därefter gäller det att försöka sy ihop kompromisser med andra partigrupper för att nå fram till majoritet i parlamentet. Men ska det bli någon lagstiftning krävs också majoritet i rådet, det vill säga tjugoåtta länders indirekt valda regeringar (varav de allra flesta är koalitionsregeringar).

Långt mellan medborgare och beslut? Absolut. Ett demokratiskt underskott? Delvis. Ett önskvärt system? I högsta grad!

Denna parlamentariska verklighet för nämligen med sig flera önskvärda konsekvenser.

För det första går det långsamt. Med alla sina brister utgör EU:s institutioner, genom sin trögrörlighet, ett utmärkt bromsmedel mot populistisk politik. Det är ingen slump att auktoritära populister gillar folkomröstningar: polariserande kampanjer, segra eller dö-logik och otvetydiga utfall. Den som drömmer om ett system där majoritetens tillfälliga nycker får omedelbara konsekvenser har inte mycket att hämta i EU. Och det är just det som är tjusningen. Man kan aldrig förhindra politiker att fatta dåliga beslut. Men man kan ha system som gör det svårare att driva igenom dem.

För det andra går det inte att få något gjort i Europaparlamentet om man inte är beredd att förhandla även med partier och ledamöter som står långt ifrån en själv. Mer än hälften av partigrupperna innehåller i dagsläget auktoritära populistpartier. De andra grupperna innehåller partier som i sina hemländer samarbetar med auktoritära populistpartier. I den liberala gruppen ALDE, där Centerpartiet och Liberalerna ingår, sitter till exempel även det estniska centerpartiet som sedan några månader tillbaka regerar tillsammans med högerextrema EKRE. Ett parti vars ledare eftersträvar ett ”vitt” Estland och är mest känd för uttalandet: “if you’re black, go back”.

Sist men inte minst har Europaparlamentet en ödmjukande effekt: Europapolitiken är inte bara en påminnelse om den oerhörda mängd politiska minoriteter som existerar i Europa: feminister, djurrättsaktivister, piratpartister, pensionörspartister och kristna fundamentalister. Det är också en påminnelse till oss alla att vi alltid är i minoritet. Ingen som sitter i Europaparlamentet gör det på mandat från en majoritet av väljarna, ens i det egna landet. Enstaka partier som kan nå femtio procent - som Fidesz i Ungern - gör det med ett valdeltagande långt under femtio procent. Och ingen representerar en ideologi som inte en majoritet är motståndare till. Insikten att de flesta inte tycker som man själv kan vara svår att nå i en vardag där man umgås med likasinnade. I Europaparlamentet går den inte att undkomma.

Demokratins överlägsna styrka är att den möjliggör ett legitimt maktutövande även när vi tycker väldigt olika. I det avseende är Europaparlamentsvalet en demokratisk triumf.