Annons

Lars Anders Johansson: Grotescos musikal om flyktingkrisen väcker hopp om satirens återkomst

Vi vår många som hade börjat misströsta om den politiska satirens tillstånd i Sverige, skriver Lars Anders Johansson apropå Grotescos återkomst i SVT.
Lars Anders Johansson
Gästkrönika • Publicerad 10 november 2017
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En scen ur satirgruppen Grotescos första avsnitt i nya serien på SVT, den om flyktingkrisen. I flyktingbåten på Medelhavet sjunger här skådisar som Per Andersson och Henrik Dorsin i en munter vals. Foto: SVT
En scen ur satirgruppen Grotescos första avsnitt i nya serien på SVT, den om flyktingkrisen. I flyktingbåten på Medelhavet sjunger här skådisar som Per Andersson och Henrik Dorsin i en munter vals. Foto: SVT

Från att ha åsyftat att förlöjliga någon samtida företeelse på ett elegant och träffande sätt hade begreppet allt mer kommit att fungera som bortförklaring för plumpa och humorlösa mobbartendenser i offentligheten, inte sällan av rent lyteskomisk karraktär.

Opinionsbildare som inte kvalificerat sig för ledarsidornas relativa krav på analytisk förmåga och stringens har på senare år allt oftare gömt sig bakom satirens täckmantel för att istället för argument smutsa ned det offentliga samtalet med plumpa personpåhopp.

Annons

Lågvattenmärket var förmodligen pjäsen ”Kränkta vita män”, en och en halv timmes mobbning av debattören Per Ström, som framställdes som dum, ful och efterbliven. Andra grepp som påståtts varit satir var Galagos attacker på Svenska Dagbladets ledarskribenter Ivar Arpi och Per Gudmundson. Arpi framställdes som nazist och Gudmundson borde skjutas. På skämt givetvis!

Om dessa trista mobbartendenser var det ena tecknet på satirens sorgfälliga tillstånd i Sverige så kan Sveriges Televisions tafatta försök att göra politisk satir på senare år sägas exemplifiera det andra problemet: platt, tandlöst och ofarligt, ständigt tassande som katten kring de verkligt heta frågorna.

Därför var det en stor befrielse när satirprogrammet Grotesco, med Henrik Dorsin i spetsen, i säsongens premiäravsnitt tog sig an den mest brännheta politiska frågan i Sverige – de senaste årens flyktingkris – och den svenska offentlighetens oförmåga att hantera den. Och de gjorde det med den äran.

I Grotescos musikal om flyktingkrisen svingas det åt alla håll, och på ett elegant sätt. Nästan ingen kommer undan. Där häcklas järnrörsviftande Sverigedemokrater, näthatande tangentbordskrigare, godhetsknarkande medelklassmänniskor, intoleranta imamer, migranter som ljuger om sin ålder, människor som endast engagerar sig när de ser en gripande bild på internet, och så vidare.

I centrum står statsminister Stefan Löfven och försöker navigera bland debattens vindkantringar, sliten mellan den naiva Åsa Romson och den cyniska Jimmie Åkesson. Höjdpunkten är när Åkesson dyker upp som ”nationalismens spöke” i en parodi på Fantomen på operan, och uppmanar statsministern att överge allt ”flower power-fjöl” för att istället hänge sig åt ”nyckelharpans bröl”.

Ytterligare en scen ur Grotesco-satiren: Statsminister Stefan Löfven, alias Henrik Dorsin, telefonerar med Tysklands Angela Merkel.
Ytterligare en scen ur Grotesco-satiren: Statsminister Stefan Löfven, alias Henrik Dorsin, telefonerar med Tysklands Angela Merkel.

Visst är analysen stundtals förenklad och visst kan man fråga sig varför det plötsligt är okej att skämta om sådant som bara för ett år sedan skulle ha renderat skämtaren evig förvisning ur offentligheten, men som satir är Grotescos musikal om flyktingkrisen briljant – fyndig, modig och träffande.

På nätet har den hyllats från höger till vänster, av alla från Per Gudmundson till Helle Klein. Hyllningarna beror förmodligen på en glädje över den äkta satirens återkomst i Sverige, men också en lättnad över att det tycks ha blivit lite högre i tak i offentligheten, ett litet större svängrum i åsiktskorridoren.

Låt oss börja med att skratta åt oss själva och varandra, och sedan börja lyssna på varandras argument, utan den typ av fördömanden som präglat det offentliga samtalet på senare år.

Annons
Annons
Annons
Annons