Lars Anders Johansson: Flytta makten närmare medborgarna
Det svenska 1900-talet har följt ett övergripande mönster: en utveckling mot större och större enheter, där besluten fattas allt längre bort från den enskilde. Stordrift har betraktats som ett självändamål i alla delar av samhället, från stat och kommun till kyrka och näringsliv. Centraliseringen som överideologi har betraktats som så självklar att den knappast ens har behövt diskuteras. Men tänk om det vore bättre att göra precis tvärtom?
Centraliseringen har röststarka företrädare på tunga positioner. De som vill slå samman landstingen till så kallade storregioner, och exempelvis flytta makten över sjukvården i Jämtland till Umeå, är ofta samma personer som vill flytta ännu mer makt från riksdagen till glastornen i Bryssel. De så kallade "sociala pelaren", med en gemensam socialpolitik för hel unionen, är bara ett i raden av exempel.
Det finns bara ett problem. Medborgarna verkar måttligt intresserade. Tvärtom, de gånger något folkligt engagemang väcks i frågorna är det mot sammanslagningar och större enheter. Den folkliga tendensen, i Sverige liksom i övriga Europa, går åt mindre och mer självständiga enheter, inte större. Samtidigt som centralmakten driver på för nya ”storkommuner” kämpar boende runt om i Sverige för att bryta sig loss och bilda egna, mindre kommuner. I Sigtuna finns till exempel en stark opinion för att bli fri från centralorten Märsta, såsom Knivsta bröt sig loss från Uppsala 2003.
Större kommuner är lika lite som större regioner något självändamål. I Norge, som aldrig genomförde den destruktiva kommunreform som genomfördes i Sverige 1971, är landsbygden och lokalpolitiken betydligt starkare än vad den är här. Varje centraliseringsvåg har inneburit att centralmakten stärkts på de lokala och regionala nivåernas bekostnad. Den som hävdar att det skulle bli annorlunda nästa gång har en tung bevisbörda att bärga hem.
Liknande tendenser kan iakttas inom myndighetsvärlden där sammanslagningar till allt större enheter flyttar såväl arbetstillfällen som samhällsservice allt längre bort från medborgarna. För glesbygdens del har detta inte sällan inneburit att det offentliga blivit en pådrivande faktor i avfolkningsproblematiken. I större politiska enheter tenderar politiker att prioritera behoven i tättbefolkade områden där flest röster finns att hämta.
På den europeiska nivån ser vi en liknande utveckling. Medan den politiska klassen talar om ökad europeisk integration knakar inte bara den överstatliga konstruktionen utan också flera av dess ingående nationalstater i fogarna. Storbritannien är på väg ut ur unionen och Skottland folkomröstade nyligen om de skulle lämna Storbritannien. I Katalonien och på Korsika råder separatistisk upprorsstämning.
Kanske är det dags att överge strävan efter större enheter och börja tänka tvärtom? På Åland lever invånarna i välmåga i kommuner med bara något tusental invånare. Flera av de mest välmående befolkningarna i Europa lever i små stater med små befolkningar. Om inte annat är det vad medborgarna önskar sig. Man kan fråga sig varför de folkvalda är så obenägna att göra dem till viljes?
