Johansson: Det rasande etablissemanget

Ledare Artikeln publicerades
En bild från ett jaktpass i Öster Malma i Sörmland härom året. Jägarförbundet har bland annat kritiserat EU:s kommande så kallade vapendirektiv för att det anses sätta för hårda restriktioner kring användandet av ljuddämpare.
Foto:JESSICA GOW / TT
En bild från ett jaktpass i Öster Malma i Sörmland härom året. Jägarförbundet har bland annat kritiserat EU:s kommande så kallade vapendirektiv för att det anses sätta för hårda restriktioner kring användandet av ljuddämpare.



För den som vill bevara förtroendet hos något som är kraftigt ifrågasatt kan det vara klokt att visa ödmjukhet inför kritiken istället för att höja tonläget.

När politiker och tunga medieföreträdare gör gemensam sak i att idiotförklara vanliga medborgare motverkar de sina syften och stärker bilden av att media granskar folket åt makten istället för tvärtom.




För att förstå tonläget hos en rad medieföreträdare, som ägnar mer energi åt att diktera vad andra ska få säga och skriva än åt att själva tillföra något konstruktivt till det offentliga samtalet, bör man ha i åtanke på vilka premisser de själva har byggt sina karriärer. De började i mediebranschen i en tid när de stora dagstidningarna satt i ohotat bo och åtnjöt en enorm prestige och status.

Under årtionden har de kämpat för att ta sig till sina positioner bara för att plötsligt upptäcka hur hela den värld de strävat så hårt för att ta sig fram i plötsligt undergrävs av ett förändrat medielandskap. Varje ny röst som dyker upp, varje nytt medium som utvecklas, blir därmed ett hot mot allt de har kämpat för att uppnå.

Det är därför vi plötsligt ser kulturskribenter och journalister, grupper som tidigare varit yttrandefrihetens första förkämpar, vädja till amerikanska bolag som Facebook att börja censurera svenskars åsikter, eller springa till kulturministern och be henne om samma sak. Anhängare av public service tenderar konsekvent att blunda för, eller rentav högljutt försvara, varje felsteg som public serviceföretagen begår, en strategi som knappas är ägnad åt att övertyga kritikerna.

En motsvarande panik kan iakttas i de politiska partierna. Donald Trumps valseger och engelsmännens val att lämna EU har skakat Europas politiska karriärister i grunden. På samma sätt som det mediala etablissemanget försöker de stämma i bäcken genom att försöka tysta, skrämma och idiotförklara meningsmotståndare istället för att lyssna till dem för att se om den kan ligga något i deras kritik.

Ett illustrativt exempel är EU-kommissionens förslag till nytt vapendirektiv. Direktivet innebär inskränkningar i vapenägandet för jägare och sportskyttar utan att komma åt den verkliga problematiken med illegala vapen som används av kriminella och terrorister. Men för de svenska europaparlamentarikerna tycks direktivet vara en ickefråga, lätt att förhandla bort för något de anser vara viktigare.

För landets 300 000 jägare och 200 000 sportskyttar är direktivet emellertid allt annat än en ickefråga. Den som lyssnar på tongångarna i jaktstugor och i sociala medier blir varse hur allvarligt inskränkningarna tas bland de som drabbas. Från Bryssel avfärdas kritikerna som okunniga eller med argument att om vi inte accepterar dessa små försämringar nu kommer det att komma stora försämringar längre fram.

Medan makthavare fäktar allt yvigare mot varje form av kritik växer misstroendet mot såväl traditionella medier som det politiska systemet i allmänhet och Brysselbyråkratin i synnerhet. EU-motståndet växer i grupper som ser sig drabbade av ny och onödig lagstiftning och det är knappast förmaningstal och brösttoner som kommer att få dem tillbaka till tron på ett överstatligt Europasamarbete. 

När etablissemanget rasar rasar etablissemanget.