Johansson: Den socialdemokratiska kulturpolitiken vid vägs ände

Ledare ,
Foto:

Socialdemokraterna skall ta fram ett nytt kulturpolitiskt program. Förslaget till kongressen kommer från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och Stockholms arbetarekommun.

Artikeln publicerades 12 april 2017.

Motionen visar på en hisnande perspektivlöshet och total brist på insikt om kulturpolitikens verkliga problem: den kökkenmödding av bidragsentreprenörer och politiserade projektansökningar som slukar en allt större del av de offentliga kulturpengarna.

Vi var många som blev förvånade när socialdemokraterna efter valet 2014 förhandlade bort kulturdepartementet till Miljöpartiet. Inte bara för att Miljöpartiet saknade en egen kulturpolitik utan också för att politikområdet historiskt varit viktigt för socialdemokratin. Att lämna det i händerna på samarbetspartiet tolkades som ett tecken på ointresse.

Frustrationen bland de socialdemokratiska kulturvurmarna blev inte mindre när de fick se hur Miljöpartiet och i dubbel bemärkelse gröna statsrådet Alice Bah Kuhnke förvaltade sitt nya fögderi. Bristen på egen politik blev så akut att partiet anlitade en extern arbetsgrupp för att ta fram en sådan. Arbetsgruppens förslag gjorde emellertid ingenting bättre. De tolv förslagen andades identitetspolitik och auktoritär toppstyrning och hudflängdes på kultursidor från vänster till höger.

Socialdemokraterna har själva bäddat för denna utveckling genom årtionden. När motionärerna till S-kongressen å ena sidan hänvisar till arbetarrörelsens stolta bildningstraditioner, å andra sidan önskar en återgång till Olof Palmes kulturpolitiska projekt talar de emot sig själva. Den stora kulturpolitiska omdaning som skedde 1974 var ett brott mot den tidigare bildningstanken. Ord som bildning och kulturarv försvann ur de kulturpolitiska styrdokumenten. Kulturpolitiken var ett redskap för det större, kulturradikala samhällsbygget.

När motionärerna från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening skriver att ”kulturen har ett egenvärde” har de således tappat greppet om sin egen historia. Kulturpolitiken från 70-talet och framåt har präglats av en instrumentell syn på kulturen, samma instrumentella syn som fick Stefan Löfven att slå samman kulturministerposten med demokratiministerposten. Detta resulterade bland annat i den märkliga ordningen att hanterandet av återvändande terrorister hamnade på kulturministerns bord.

Den instrumentella kultursynen och dess ideologiska slagsida har gjort den offentliga kulturpolitiken till ett eldorado för bidragsentreprenörer och politiska lycksökare med välsmort munläder. Föreningsbidrag har frikostigt delats ut till envar som lyckats bocka av de obligatoriska signalorden om mångfald och jämställdhet och annat lovvärt som det konstnärliga skapandet förväntas syfta till. Att bidragen sedan går till politiska och religiösa extremister, eller rena blufforganisationer har inte varit så noga.

Det har varit en kulturpolitik där föreningsengagemanget prioriterats på det konstnärliga skapandets bekostnad. Där konstens förväntade effekter på andra samhällsområden överordnades dess egenvärde. Där bildningen fick stå tillbaka för politiska slagord.

Förslaget om ett nytt kulturpolitiskt program visar inga tendenser till avsteg från den linjen. Tvärtom andas formuleringarna en önskan om att lägga i backen och återgå till Olof Palmes 1970-tal. Så länge slagordspolitiken och bidragsrullningen till projektentreprenörerna fortsätter kommer kulturpolitiken att göra sig allt mer irrelevant. Det finns inget i förslaget om ett nytt kulturpolitiskt program som tyder på en vilja att ändra på detta.