Johansson: Borgerligheten låter identitetsvänster och nationalister vinna

Ledare Artikeln publicerades
Samtidigt som No Limit-festivalen invigdes i helgen öppnar den första lagliga grafittiväggen i Borås. Många sprayburkar med färg blir det i denna form av kulturpolitik.
Foto:Petter Trens
Samtidigt som No Limit-festivalen invigdes i helgen öppnar den första lagliga grafittiväggen i Borås. Många sprayburkar med färg blir det i denna form av kulturpolitik.

Borgerligheten måste börja ta de kulturpolitiska frågorna på allvar och det skyndsamt. Annars riskerar de att förlora avgörande debatter till den identitetspolitiska vänstern och till nationalistiska populister på frammarsch.

Den ekonomiska politiken bar den borgerliga alliansen till makten. Berusade av framgångarna tycktes de borgerliga partierna tro att de genom att ensidigt fokusera på ekonomi upprepa samma trollerinummer om och om igen. Övertygelsen var så stark att man kostade på sig att överge egna profilfrågor.

Det tydligaste exemplet på detta är Moderaternas övergivande av den tidigare profilfrågan försvarspolitik. Det var en omsvängning som i efterhand visade sig kosta mer än det smakade och som dagens moderater kämpar med att åtgärda konsekvenserna av.

Kulturfrågor var länge en central del av den borgerliga identiteten. Såväl liberaler som konservativa tog kulturella och kulturpolitiska frågor på största allvar. Efter den radikala omläggning av svensk kulturpolitik som genomfördes i mitten av 70-talet tycks borgerligheten ha resignerat. Några egentliga kulturpolitiska debatter av det slag som föregick den stora kulturpropositionen 1974 har inte förekommit.

I min bok ”Att dansa efter maktens pipa: kultur i politikens tjänst” visar jag hur den successiva centraliseringen av kulturpolitiken kombinerat med en ständig utvidgning av de offentliga åtagandena i kultursektorn ledde till en maktförskjutning från civilsamhället till myndigheterna. I dess spår följde byråkratisering, åsiktslikriktning och politisering av det kulturella innehållet.

Att expansionen av kulturpolitiken skedde samtidigt som den radikala vänstervågen svepte över västvärlden gjorde också att nyrekryteringen till de nya kulturinstitutionerna finns en tydlig politisk profil, vars åsikter fortsatt att reproduceras inom ramen för kulturinstitutionerna.

För en borgerlighet som månar om ett fritt och oberoende kulturliv finns med andra ord alla skäl att vara bekymrad. Även en borgerlighet som tycker att det är problematiskt att skattepengar vikta för kultur finansierar politisk propaganda borde reagera.

Identitetspolitiken, det vill säga idén om att politiken skall utgå ifrån kollektiva gruppintressen baserade på kategorier som kön, hudfärg och sexuell läggning, har fått stort genomslag i kulturpolitiken som allt mer liknar en huggsexa om de offentliga bidragssystemen.

Reaktionen låter naturligtvis inte vänta på sig. I dag samlar Sverigedemokraterna missnöjet med den förda kulturpolitiken, eftersom ingen annan gör det. Sverigedemokraterna har också i likhet med identitetsvänstern en egen idé om hur kulturpolitiken borde utformad, baserad på partiets nationalistiska grundsyn.

I dag upptar kulturfrågorna ett allt större utrymme i samhällsdebatten. Om inte borgerligheten skyndsamt börjar ta de kulturpolitiska frågorna på allvar riskerar framtidens mest tongivande debatter att stå mellan en identitetsfixerad vänster och populistiska nationalister.