måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Johan Söderström 2010-08-08 | Uppdaterad 2010-08-06
Det verkar på något sätt självklart att integrationen försvagas när invandrargrupper behandlas som kollektiv istället för individer. Ändå har den kollektivistiska synen dominerat svensk integrationspolitik de senaste decennierna, både på statlig och på kommunal nivå.
Statsminister Fredrik Reinfeldt hälsar på medlemmar ur somaliska föreningen i Stockholm. Svensk politik har under lång tid sett mer till det etniska kollektivet istället för till individen. Detta har missgynnat integrationen.
När resurserna fördelas efter etnisk och religiös bakgrund. När kommuner anordnar kurser som förväntas gå gruppens kultur och levnadssätt till mötes. När politikerna kort sagt väljer att inte se människan utan gruppen, är det då så konstigt att vi får ett samhälle präglat av mångkultur istället för mångfald?
Att politiker på detta sätt uppmuntrar människor med olika religiös och etnisk bakgrund att tänka utifrån sin tillhörighet bidrar snarast till segregation.
Expressens krönikör, Sakine Madon, konstaterar i den utmärkta skriften "Sluta särbehandla! Om identitetspolitikens återvändsgränd" (Bertil Ohlininstitutet) att det "alltid är individer som är arbetslösa, fattiga och hjälpbehövande; aldrig etniskt definierade kollektiv". Med detta statement, som alla kan skriva under på, borde den politiska inriktningen vara given: Alla ska behandlas lika och ingen särbehandlas, individer ska lyftas fram genom att alla i möjligaste mån ges samma chanser. Man ska slå ner hårt på diskriminering.
Men varken diskussionen eller politiken är långt ifrån given. Den spretar åt alla håll. I allmänhet är det den missriktade välviljan som styr. Staten och kommunerna fortsätter att dela ut pengar till föreningar och projekt med syfte att stärka jämlikheten och ge invandrare bättre villkor. Kända exempel är statliga "Blommansatsningen" och "Storstadssatsningen". Resultatet har i det stora och det hela blivit det rakt motsatta mot vad man hade tänkt sig: En misslyckad integrationspolitik.
De yttersta verkningarna av denna politik kan man ta del av i media närmast varje dag: Bilbränder, gängbråk, stenkastning. Även den religiösa radikaliseringen i storstädernas miljonprogramsområden kan sannolikt knytas till det etniska tänkandet.
Det är för övrigt heller inte svårt att se hur främlingsfientliga krafter kan hämta näring i en utveckling som polariserar snarare än för samman.
I "Sluta särbehandla!..." studerar Madon även vad riksdagspartierna säger om integration. Hon konstaterar att Kristdemokraterna är det enda parti som betonar att invandrare inte är en kollektiv grupp. Socialdemokraterna säger sig stå för en jämlik politik, men vill likväl bejaka den kulturella och religiösa mångfalden.
Vänsterpartiet attackerar intressant nog identitetspolitiken ur ett vänsterperspektiv. "Kampen mot segregation, rasism och diskriminering" handlar inte om invandrade eller utlandsfödda" står det att läsa i partiprogrammet. Vänsterpartiet hamnar på så sätt närmare alliansen än sina socialdemokratiska koalitionskollegor. Båda parter motsätter sig identitetspolitiken.
Ur ett borgerligt perspektiv kan man något hårddraget säga att man ska se till individens möjligheter och slopa särbehandling. Vänstern kopplar samman klasskamp och kampen mot rasism och vill med den utgångspunkten inte göra skillnad på svenskar och utlandsfödda.
Det är en lång väg att vandra innan vi kommit bort från det kollektiva identitetstänkandet. Fyra års borgerligt styre har sannolikt bidragit till kampen mot särbehandling, men strukturerna sitter djupt. Madon lyfter fram den opinionsbildande Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna som inte ser några problem med att särbehandla utifrån grupptillhörighet, för att utjämna skillnader i samhället.
"Sluta särbehandla! Om identitetspolitikens återvändsgränd" är ett välkommet inlägg i en debatt som alltför länge varit alltför enkelspårig.
Johan Söderström
johan.soderstrom@bt.se
Telefon: 033-700 07 24
Sedan alliansregeringen tillträdde så har man dragit ner på alla låginkomsttagares medel för att klara sin situation. Här dras sjuka, arbetslösa och pensionärer i gruppen parasiter, medan tjänstemän sitter och höjer kostnaderna för dem ur samma skattekassa utan att få stämpeln att vara parasiter.
Den viktigaste skillnaden mellan människor och djur, är väl att människan kan samarbeta. Men på högerkanten är det många som bara tänker på sitt, och kan inte samarbeta utan att få stor vinst själva.
Vad är det vita på en hönsskit? Det är också skit.
Det går inte att bedriva en lyckad integration när de som skall slussa in i samhället inte alltd vill, det finns grupper som inte trivs med andra grupper som samtidigt befinner sig i sin inslussningperiod! Det är inte bara vårt fel att det inte fungerar, alla måste vilja ha samma slutmål och frågan är vem vill och vem vill inte? Mvh, Maj
Jag föddes år 1969 i Karlstad norr om Vänern men bor numera i Borås. Efter långvariga universitetsstudier i Uppsala och Oslo började jag vikariera som ledarskribent, först vid Nya Wermlands-Tidningen och Smålandsposten och sedan på Borås Tidning sommaren 2006. Sedan januari 2007 är jag fast anställd på BT som ledarskribent. Jag skriver om såväl politik som samhällsfrågor – från kommunalt till internationellt – men är speciellt intresserad av utbildning, integration och Ryssland.
Johan Söderström
johan.soderstrom@bt.se
Telefon: 033-700 07 24
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
