söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Johan Söderström 2010-02-22 | Uppdaterad 2010-02-21
Vem hade 1989 kunnat tro att de baltiska staterna inom 15 år inte bara hade lyft av sig det sovjetiska oket utan även hunnit bli fullvärdiga medlemmar av Nato? Knappast någon.
Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott medförde de största omvälvningarna i Europa på generationer. Trots det var det endast någon enstaka analytiker som förutsåg den lavinartade utvecklingen.
Den säkerhetspolitiska kartan ritades om, både för Europa och Sverige, och så även den mentala hotbilden. När de båda supermakterna stod mot varandra rustade till tänderna, när marinen jagade u-båtar i skärgården och när invasionsförsvaret var helt inriktat på ett anfall från Sovjetunionen, då var också den allmänna försvarsviljan betydligt större, liksom rädslan för storkrig.
1990 svarade 72 procent "ja" eller "absolut ja" på frågan om vi skulle göra motstånd vid händelse av angrepp på Sverige, även om utgången var oviss. Förra året svarade 46 procent ett klart "ja" på samma fråga. År 1987 upplevde 30 procent av svenskarna att riskerna för ett storkrig i Europa var "mycket stora" eller "ganska stora". 2009 hade siffran sjunkit till 19 procent. (Opinioner 2009, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap).
Känslan av att vi skulle försvara Sverige mot yttre hot hade en betydligt bredare klangbotten hos allmänheten under kalla krigets dagar.
Att den förändrade hotbilden har fått konsekvenser för svensk säkerhetspolitik behöver knappast ens nämnas. Det gäller inte bara Försvarsmakten utan även de frivilliga försvarsorganisationerna. De har i hög grad fått "gilla läget".
De 17 frivilliga försvarsorganisationerna, med nästan 200.000 medlemmar, ska finnas där till allmänhetens tjänst i både krig och fred, men de ska helst inte kosta något och har heller inte tilldelats någon given roll i det nya insatsförsvaret. Vad vill egentligen Försvarsmakten och försvarspolitikerna med frivilligförsvaret?
Frågan aktualiserades under årets Folk & Försvar i Sälen med temat Den folkliga förankringen. För vilka ska förankra försvaret hos allmänheten om inte frivilligförsvaret nu när Försvarsmakten professionaliseras och värnplikten avskaffas? Från politikernas sida är det dock kalla handen vilket underströks av att försvarsminister Sten Tolgfors knappt ägnade någon tid åt frivilligförsvaret i sitt öppningsanförande.
Med tanke på den förändrade hotbilden och den försvagade folkliga förankringen är det knappast förvånande att frivilligorganisationerna tappar medlemmar. Mer överraskande då att så många svenskar faktiskt offrar sin fritid på Lottakåren, Sjövärnskåren, Frivilliga radioorganisationen och de andra förbunden. Här finns både spetskompetens och en bredd som borde tas till vara på ett bättre sätt.
Hemvärnet såg för några år sedan ut att gå mot sotdöden. Medlemstalen hade dalat sedan flera år tillbaka. Slopandet av värnplikten såg ut att ytterligare lägga sten på bördan då det innebar att en naturlig rekryteringsbas försvann. 130.000 soldater stod inskrivna i Hemvärnets rullor 1990, förra året var de 30.000 och år 2014 beräknas de vara 22.000.
Ändå vädrar Hemvärnet morgonluft. I sista minuten tog försvarspolitikerna sitt förnuft till fånga och såg potentialen hos dessa lokalt baserade styrkor som någorlunda väl täcker upp svenskt territorium. Om drygt fyra år kommer man att utgöra nästan hälften av den totala insatsorganisationen på 50.000 man. Att detta är en alldeles för liten organisation för att försvara Sverige är en helt annan sak.
Uppgraderingen av Hemvärnet innefattar nya terrängfordon, mörkersikte, bättre lön och pengar till rekrytering. Detta gynnar såväl försvaret som samhället i övrigt. Hur skulle vi klara oss utan deras insatser vid översvämningar, bränder och sökningar efter försvunna personer?
Hemvärnet är alltså på väg att återta sin roll i försvaret. De kommer att ingå i den operativa planeringen i den nya försvarsorganisation som ska finnas på plats 2014. De övriga organisationerna får dock fortsätta att vänta på order uppifrån.
Johan Söderström
johan.soderstrom@bt.se
Telefon: 033-700 07 24
Vad ska vi med nato till? Apartheidrasister är vad de är.
Stor SKAM!
Nato dödar civila i Afrika- dem de påstår att de skyddar.
Varför skulle vårt land stödja apartheidrasister undrar ja oxå.
? Eller vad?
Jag föddes år 1969 i Karlstad norr om Vänern men bor numera i Borås. Efter långvariga universitetsstudier i Uppsala och Oslo började jag vikariera som ledarskribent, först vid Nya Wermlands-Tidningen och Smålandsposten och sedan på Borås Tidning sommaren 2006. Sedan januari 2007 är jag fast anställd på BT som ledarskribent. Jag skriver om såväl politik som samhällsfrågor – från kommunalt till internationellt – men är speciellt intresserad av utbildning, integration och Ryssland.
Johan Söderström
johan.soderstrom@bt.se
Telefon: 033-700 07 24
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
