Den heliga vreden i Jerusalem

Jerusalem Artikeln publicerades

Efter Donald Trumps utspel är Jerusalem i blickpunkten igen. Men staden är inte en huvudstad för bara ett folk, menar BT:s Stefan Eklund.

 

Klagomuren i Jerusalem. En helig plats för det judiska folket. ”Den andliga atmosfären går nästan att ta på”, skriver BT:s chefredaktör Stefan Eklund. Foto Stefan Eklund
Klagomuren i Jerusalem. En helig plats för det judiska folket. ”Den andliga atmosfären går nästan att ta på”, skriver BT:s chefredaktör Stefan Eklund. Foto Stefan Eklund

Det är fredag kväll i Jerusalem, sabbaten ska inledas och stämningen vid Klagomuren är varm, trång och upprymd. Jag har satt på mig en kippa, går fram till muren och väntar på min tur. Intill mig har ett tjugotal ortodoxa judar i traditionella kläder bildat en ring och sjunger och dansar högt och taktfast. När en lucka uppstår går jag fram till muren, lägger händerna på den och ber för min familj.

Sedan backar jag tillbaka, tar fram min mobil och filmar, fascinerad av det jag ser. En man går fram till mig och säger åt mig att stoppa mobilen i fickan. Det är en helig plats, en helig stund. Jag ber om ursäkt och gör som han säger.

Bön vid Klagomuren i Jerusalem. Foto Stefan Eklund
Bön vid Klagomuren i Jerusalem. Foto Stefan Eklund

Idag är det en dryg månad sedan jag kom hem från Jerusalem. Donald Trumps plan att flytta USA:s ambassad till Jerusalem och erkänna staden som Israels, inte Palestinas, huvudstad var känd när jag var där och både israeler och palestinier jag pratade med var oroliga för vad en sådan handling skulle leda till.

Farhågorna besannades: Våldsamma protester och sammanstötningar mellan palestinier och israelisk militär i Gaza och på Västbanken, i Sverige utbrott av anti-semitism i Göteborg och Malmö. Det sistnämnda måste fördömas. Ett politiskt missnöje kan aldrig rättfärdiga rasism. Anti-semitismen är rasism, det är inte politik. Men händelserna i Gaza och på Västbanken kan bara förklaras av Donald Trumps tondöva manöver och den israeliska statens bejakande av den.

Under min resa i Israel och Palestina mötte jag regeringstjänstemän som sade sig vara mycket nöjda med Trumps maktövertagande. Visst, han är uppenbarligen inkompetent och hans administration är svår att kommunicera med, ja, ibland att ens förstå – men han är en Israelvän i mycket högre grad än Barack Obama och han visar det med sin politik. Så lät det.

 

Jerusalems symbolvärde är högt. Därför väcker erkännandet av staden som Israels huvudstad så mycket vrede. I Jerusalem samlas de tre stora världsreligionerna islam, judendom och kristendom kring platser de alla kallar heliga, muslimerna vid Al Aqsa-moskén, de kristna vid gravkyrkan, judarna vid Klagomuren.

Men politiskt har inte alltid Jerusalem värderats högt av Israel. I en intressant understreckare i Svenska Dagbladet redogör Per Jönsson, mellanösternanalytiker vid Utrikespolitiska institutet, för de historiska turer som lett fram till dagens situation. Bland annat berättar han att Israels statsgrundare, premiärministern David Ben Gurion och presidenten Chaim Weizman, egentligen ”visade föga intresse för Jerusalem”. Jönsson skriver vidare: ”När FN:s delningsplan för Palestina 1947 föreslog att Jerusalem skulle ställas under internationell förvaltning protesterade nästan ingen från judiskt håll.” Ben Gurion ville istället bygga en helt ny israelisk huvudstad i Negevöknen.

Per Jönsson menar också att inte heller araberna visade något större intresse för Jerusalem innan Israel erövrade den östra delen av staden från Jordanien under sexdagarskriget 1967.

Men idag är det annorlunda. Jerusalem är en israelisk o-c-h palestinsk stad. Av de 850 000 invånarna är 40 procent palestinier, 30 procent ultraortodoxa judar och 30 procent ”vanliga” judar, många av dem av orientaliskt ursprung. I en artikel i DN pekar Anita Goldman på det faktum att ”välutbildade sekulära judar lämnar sedan flera år i lämmeltåg Jerusalem, för de ekonomiskt välbärgade och kulturellt mycket attraktivare områdena nere vid kusten”.

Jerusalem är på många sätt en plågad stad där de sociala och ekonomiska skillnaderna mellan den judiska västra delen och den palestinska östra är gigantiska och stryks under av den aggressiva israeliska bosättarpolitiken, högst påtaglig i delar av palestinska Jerusalem.

Men det är också en levande stad, inte ett sterilt friluftsmuseum så som gamla städer med hög turistpotential kan vara. Det är en stad där det religiösa vibrerar, i varje kvarter, i varje stund. Den andliga atmosfären går nästan att ta på, vare sig den är muslimsk, judisk eller kristen. Jerusalem är en stad där människor av olika ursprung och med olika religiös tillhörighet hör hemma. Jerusalem kan aldrig bli bara ett folks och en religions huvudstad.

Jag lämnar det intensiva firandet av sabbaten vid Klagomuren och går genom Jerusalems gamla stad, in i de kristna armeniernas kvarter. I en liten undangömd keramik- och turistbutik där jag under en lång stund är enda kunden köper jag några träkors, typiska för den armeniska kyrkan. De armeniska korsen är dekorerade med löv, för att stryka under uppståndelsetanken, viktig i den kristna armeniska traditionen. Jag säger något uppskattade om den traditionen när jag betalar. ”Jo”, suckar butiksinnehavaren. ”Återuppståndelse i en annan värld – det är en trevlig tanke…”