Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Jan Öjmertz 2009-10-18 | Uppdaterad 2009-10-18
Det Nobelpris som ger magrast rubriker är ekonomipriset. Men så är det ju inte heller ett äkta Nobelpris.
Elinor Ostrom har visat att vid vård av naturaresurser är gemensamt ägande i form av samfälligheter och liknande ett bättre alternativ än både privat ägande och offentlig styrning.
I år delades detta pris mellan två amerikanska forskare (priset hamnar oftast i USA; 37 av 62 pristagare kommer från amerikanska universitet och forskningsinstitut). Elinor Ostrom och Oliver E Williamson delar årets pris.? Ostrom (ja, namnets ursprung är Öström) får priset för en intressant forskning som i motsats till mycket av den tidigare prisbelönade ekonomiforskningen är begriplig för oss med normalbegåvning.
Hon har visat att vid vård av naturaresurser är gemensamt ägande i form av samfälligheter och liknande ett bättre alternativ än både privat ägande och offentlig styrning. Människan vårdar väl och värdesätter högt de nyttoresurser vi dels är beroende av, dels har gemensamt ansvar för.
Egentligen är detta en gammal nyhet. Sedan urgamla tider har människor både behövt varandra och det naturen ger för att överleva. Kombinationen av ömsesidigt beroende och rimlig fördelning av begränsade resurser har skapat regelsystem och ansvar som hindrat både överkonsumtion och överexploatering.
När den konsumerande kretsen ser vad som händer om man tar ut mer än vad jorden eller brunnen ger, ser den till att skapa regler – och kanske bestraffningar – som säkerställer att utbudet räcker åt alla berörda. Det är ett sinnrikt balanssystem skapat av urgammal erfarenhet, inte av teoretiska modeller. Men dessa balanssystem får minskad plats i den moderna tidens jakt på mer av allt.
Fungerande modeller bryts sönder – särskilt i utvecklingsländer – till exempel när stater och storföretag köper upp tusentals hektar afrikansk mark för att organisera storjordbruk för hemlandets behov. Ett behov tillgodoses, med risk för rovdrift, men ett nytt problem skapas genom att ursprungsbefolkningen berövas sin naturliga bas.
Det som är allas är därmed ingens – och då råder djungelns lag. Haven töms på sitt innehåll och inga internationella organisationer är kapabla att stoppa rovdriften. Det finns alltid något intresse som saboterar eller motverkar en rimlig lösning.
På lunchmenyerna erbjuds numera fisk som hämtats ur vatten på andra sidan klotet. Orsak: utfiskningen i de närliggande vattnen eller sådan knapphet att priset gör fisken till finkrogsmat. Står det sjötunga på lunchmenyn så menas egentligen hajmal, som har smeknamnet vietnamesisk sjötunga. Den smakar gott, vilket är dess olycka. Ska den förse även vår del av världen med lunchmat så hotas rimligen även den av utfiskning
Rovdriften av haven pågår för fullt. När fiskbestånden på de normala fångstplatserna glesnar riktar fiskeindustrin sitt intresse mot djuphaven. På över tusen meters djup skrapas botten på ätbar fisk och det i bestånd och miljöer som forskningen vet ganska lite om. Det förtjänar att upprepas: det som är allas är ingens.
Men det som få – eller en identifierbar skara – är beroende av, det vårdas med ansvar. Det visar Ostrom, och förtjänsten med hennes forskning är att den bildar en motvikt till alla teorier som i alla sammanhang hyllar antingen privat ägande eller offentligt ägande.
När den svenska glesbygden snabbt och stadigt håller på att tömmas på service så återstår att återuppväcka gamla modeller, att gå samman och göra gemensam sak för att lösa sina närliggande behov. Det vill säga, gör det själv och gör det tillsammans med andra. Nu finns det en nobelpristagares ord på att det fungerar.
För övrigt
... har jag varit utanför landets gränser i några dagar och sett världen med värdlandets ögon, i detta fall franska. Det är en nyttig erfarenhet.? Det ger perspektiv på den egna ankdammen. Och insyn i en annan damm, den damm där den franske kulturministern Frederic Mitterrand har simmat runt sedan han förfasat sig över att den i Paris boende amerikanske regissören Roman Polanski häktats av schweizisk polis och riskerar att utelämnas till USA för att rannsakas för en misstänkt våldtäkt för 30 år sedan.
Mitterrand tycker inte att man kan bete sig så mot en framstående konstnär, varpå taket rasar ner över kulturministern, och hans egna eskapader som sexturist i Thailand faller på hans huvud. Men i Frankrike är en privat affär en privat affär och Mitterrand kan reparera taket och regera vidare.
… tillhör inte nyheter från Sverige vardagen i franska tidningar, med undantag för några dagar varje år i början av oktober. När nobelprisvinnarna presenteras görs Sverige synligt och prisens värde för sitt hemland kan inte underskattas.? För en kort stund sprider de en nimbus av soliditet och kompetens över Sverige. Ofta har vi också anledning att glädjas över att det är Norge som delar ut fredspriset.??
Den franska självkänslan fick ingen utdelning i årets prisflod och det avspeglades naturligtvis i rubrikernas storlek. En tysk litteraturpristagare väcker inte franskt jubel – det var å andra sidan öronbedövande för ett år sedan då priset gick till Jean-Marie Gutave Le Clézio.
… anser jag att regionrådet Roland Andersson har rätt. Staten ska sköta infrastrukturen. Kommunernas pengar bör gå till kärnuppgifterna skola, vård och omsorg, inte till att bekosta stumpar i riksvägnätet.
Jan Öjmertz
jan.ojmertz@bt.se
Telefon: 033-700 07 37
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Erik Mattsson
erik.mattsson@bt.se
Telefon: 033-7000 792
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
