Jan Öjmertz 2010-05-30 | Uppdaterad 2010-05-28
I veckan som gått har det kraftfullaste landsbygdspartiet haft årsstämma. Det är inte representerat i riksdagen, åtminstone inte direkt, och strävar inte heller dit, men med sina 170.000 medlemmar med anknytning till landsbygdens näringar är Lantbrukarnas Riksförbund en tung röst i samhällsdebatten.
När LRF samlades till stämma i Skövde var det inte svårt att få dit partiledarna (förutom Fredrik Reinfeldt) för att inför ombuden redovisa sin politik och bli utfrågade. Också det vittnar om makt och myndighet. Och det är inte så konstigt, för i samma hatt samlas småföretagaren som driver familjejordbruk och de stora livsmedelsföretagen med internationella marknader och ambitioner. Det LRF säger – och framförallt gör – har betydelse för hur livet i Sverige utvecklas, i synnerhet på landsbygden.
Landsbygdsutvecklingen är bekymmersam och på många håll i landet blir landsbygden glesare och glesare. Den ena negativa förändringen hakar i den andra och många orter förlorar sin service och därmed sin förmåga att attrahera inflyttare. Orter som för några tiotal år sedan hade livskraft tynar idag bort. Älmestad är ett av många exempel där skolan – sannolikt – försvinner som en konsekvens av allt annats tillbakagång.
Den svenska livsmedelsproduktionen var en stor fråga på LRF-stämman. Under de senaste 15 åren har en mycket kraftig förskjutning till import ägt rum. Idag importeras 45 procent av all mat som konsumeras, för 15 år sedan låg importen på 25 procent. Ingenting tyder på att de senaste årens utvecklingstrend – kanske rättare sagt avvecklingstrend – håller på att brytas eller plana ut.
Det bör oroa fler än LRF, som krävt ett nationellt program för att öka den svenska livsmedelsproduktionen och därmed bryta den pågående utvecklingen. När de gästande politikerna ställdes inför LRF:arnas krav fick man starkast gensvar från de rödgröna partiledarna i denna fråga. – Om vi vinner valet kommer jag att ringa Lars-Göran Pettersson (LRF:s ordförande) dagen efter för att boka in ett möte, sa Mona Sahlin (S).
Samma tydliga intresse för en livsmedelsstrategi visade inte allianspartierna. Det är inte med näringspolitik som importbalansen ska korrigeras, sa Per Schlingmann (M), utan det är med andra medel som vi ska få svenskarna att välja svensk mat. Frågan är vilka dessa medel är.
En livsmedelsstrategi är lättare att säga än att göra. Att importerade livsmedel tar allt större plats i matkorgen beror i huvudsak på priset. Det räcker att titta i affärernas köttdiskar efter priset på fläskfilé. Men vad som avgör detta pris är inte alltid lätt att genomskåda.
Danska och tyska grisar föds upp och slaktas till ungefär samma kostnad som svensk gris, ändå skiljer priset avsevärt i köttdisken. En volymfråga? Eller tillåter sig mellanleden att ta ut ett större påslag för svenskt kött därför att man tror att det är mindre priskänsligt?
Jordbruksministern är misstänksam och har därför tillsatt en utredning för att granska hur olika led i matkedjan hanterar påslagen. Vad ska då få konsumenterna att välja svenskt och närodlat? Bra fråga, brukar det heta när bra svar saknas.
För några år sedan var ursprungsmärkningen en stor fråga, köttförpackningarna med märket Svenskt kött ansågs vara en betydelsefull kvalitetsmärkning. Men det blev ingen succé.Närodlat och näruppfött är en viktig kvalitetsfaktor när alla miljöaspekter vägs in, men långt ifrån den enda när konsumenten handlar. När likvärdiga varor kostar avsevärt mindre och smakar lika bra är kort avstånd ett svagt motiv vid valet av vara.
Även som anhängare av fri handel kan man känna tvivel när man ser hur svensk livsmedelsproduktion allt mer trängs undan. Småskalighet är ett minne blott. Det som idag möjligen kallas småskaligt skulle för 25 år sedan ha kallats stordrift.
Pendeln svänger fortsatt starkt åt fel håll. En del av effekterna blir absurda. Den mat vi svenskar konsumerar är snart lika berest som de kläder vi bär. Säsongsutbudet försvinner eftersom det någonstans på klotet råder sommar och odlingssäsong.
Effekten isoleras inte till att det blir färre bönder – det blir också en allt tommare landsbygd. Glesbygden blir glesare och invånarna äldre. Snart är hemtjänsten den enda service som ännu fungerar.
Det är bra att den här frågan tas upp på det här sättet. Här talas om arbetstillfällen och andra saker inför valet. Men realistiska frågor som vad närproducerat innebär tystas ner med att det kostar för mycket. Det är bara pengar som har någon betydelse som måttstock när man diskuterar olika frågor.
Varför glömmer man mellanhändernas inverkan på priset i affären? Den är väl inte som vissa tror beroende av konkurrens. Det är väl mer så att priset sätts efter vad kunden betalar. Och för mellanhänderna så gäller att ge så lite som möjligt för varan, samtidigt som man tar ut maximalt av kunden. Vart går vinsten hos ICA och konsum?
Med en annan situation på marknaden kan vi ju handla närproducerat och få bättre kvalitet på våra livsmedel. För några år sedan talade man i EU om att nu skulle vi gå in för bättre kvalitet på maten, och sluta med bukfyllan. Men bara efter några sådana uttalanden blev det helt tyst, vad det kunde bero på. Och många EU bönder fortsatte att producera mat med samma metoder som tidigare. Hur kan EU ledningen stå och säga att vi producerar dålig mat, och sedan få fortsätta utan att vi reagerar.
Saken är väl den att vi inte har någon konkurrens på marknaden på affärsnivån. ICA och Konsum har väl blivet allt för stora, och de företagen som kommer nya in från andra länder är ju också för stora och har ju dessutom svårt att acceptera regler på svensk arbetsmarknad.
Vi kanske skulle behöva de stora företagen som de var tänkta från början, med mindre storlek på affärerna och flera som säljer mer närproducerad mat av hög kvalitet, med mindre kemikalier i.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721