söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Jan Öjmertz 2010-01-17 | Uppdaterad 2010-01-21
Finansminister Anders Borg återfinns i den absoluta toppen av de listor över Sveriges viktigaste opinionsbildare som publiceras då och då.
Finansminister Anders Borgs högljudda kritik har inte haft effekt på bankerna.
De personer som tar plats på dessa listor innehar antingen en stark maktposition eller har tillgång till en medieplattform med stor publik. Men vad hjälper det? Mycket makt och stor publik är inte detsamma som att få gehör för sina åsikter. Det har finansministern fått erfara.
Han har likt en ilsken bandhund envetet skällt på bank- och finansvärldens aktörer för deras bonusprogram. I detta har Anders Borg sannolikt haft en stor folklig majoritet bakom sig. Men vad hjälper det och vad hjälper en stark ställning i opinionen om inte mottagarna bryr sig? Bonusprogrammen rullar vidare i bank- och finansvärlden oavsett vad finansministern tycker och säger. Att ropa högt i en fråga är alltså ingen garanti för att vinna gehör för sina argument. Det kan till och med ha motsatt effekt.
Att tala lågt och övertygande ger sällan publika ovationer, men det är sannolikt mer fruktbart om man vill ändra sakpolitikens riktning i tunga och viktiga frågor. Att övertyga andra brukar gå bättre med hjälp av lågmäldhet, uthållighet och saklighet.
Historiskt sett har de politiska partierna – och de stora intresseorganisationerna – varit duktiga på långsiktigt opinionsbildande arbete. Men en svagare ställning för både partier och intresseorganisationer försvårar de långsiktiga processerna i de svåra politiska vägvalen. Och sådana står på kö: eventuell anslutning till valutasamarbetet i Europa, förhållandet till Nato och energifrågan, för att nämna tre.
Det är inte svårt att i ett kortsiktigt perspektiv piska upp en opinion och vinna stöd med enkla och slagkraftiga argument. Det visade fenomenet Ny demokrati för flera år sedan. Det finns också gott om exempel på framgångar för nya lokala partier som ett resultat av högljudda och förenklade argument. Däremot finns det få exempel där dessa framgångar kunnat växlas över till ansvarstagande och stabil politisk ledning.
I en debattartikel i BT (13/1) skriver tunga politiska företrädare för den kommunala nivån insiktsfullt och självkritiskt: "Vi politiker har en hemläxa att bli bättre på att förklara vad som prioriteras, varför och ta ansvar för våra beslut". Så är det. Frågan är hur denna hemläxa ska utföras.
Det är lätt att informera och förankra beslut som siktar på att bygga ut och förbättra samhällsservicen. Det är mångdubbelt svårare att gå motsatt väg, att diskutera och vinna förståelse för förändringar som innebär försämringar, faktiska eller upplevda.
Hälso- och sjukvårdssektorn har under de senaste två decennierna gått igenom en stor omstöpning som en följd av att den medicinska förmågan att hjälpa människor kraftigt har förbättrats. Ändå upplever folk att försämringarna dominerar - tillgängligheten har blivit sämre och köerna längre. Skene lasarett är ett praktexempel där politikerna misslyckades med det som påtalas i debattartikeln, nämligen "att förklara vad som prioriteras".
Den politiska arbetsmiljön var sannolikt enklare förr. Partierna var breda, medlemstalen stora, mötesverksamheten intensiv. När partifolket kallades till möte var det fulla hus och förankringsprocessen var tydlig.
Idag är partilivet tynande. Partierna liknar mer och mer kampanjorganisationer som mobiliseras i valtider, men dessemellan lever trötta liv. Mötena lockar få, det blir partieliten som får stå för allt – mål, medel och förankring.
Den snabba teknikutvecklingen gör att åsiktsutbyte numera går till på ett helt annat sätt än för bara några få år sedan. Opinionsspridning har blivit både lättare och svårare. Att skapa en kanal för sina åsikter är en lätt sak - att etablera en blogg, aktivera sig i Facebook och på Twitter är inga svårigheter för den som vill. Men det betyder inte att det blivit lättare att bli hörd, bruset är högt och rösterna många.
Den nya tekniken (som inte är så ny längre) ger möjligheter, men inbjuder också till svårigheter. När politiska höjdare med tungt politiskt ansvar och komplexa budskap att förmedla, lallar med strunt på Twitter och i bloggar i tron att man kommunicerar med medborgarna, skapar man i stället trovärdighetsproblem för sig själva och sitt ämbete. Man blir inte hörd bara för att man pratar på.
För övrigt
… slutade veckan med näringslivsnyheter som visar hur internationellt beroende svensk industri är. Lastbils-Volvo fick en fransk ordförande som tydliggör att detta ursvenska företag i själva verket har en fransk huvudägare (Renhault).
… har varumärket Saab en imponerande överlevnadsinstinkt som inte enbart omfattar fyrhjulingen från Trollhättan utan också den flygande varianten från Linköping. Där lanseras nu en hangarburen modell, Sea Gripen, som man hoppas ska locka indiska flottan till storköp. Räkna med försvarspolitiskt bråk.
… kom ett tråkigt besked från Huskvarna om att den symaskinstillverkning som pågått där sedan 1872 ska flyttas till Shanghai i Kina. Det är ett beslut med industrihistoriska dimensioner, en aspekt som väger lätt när besluten fattas på Bermuda, där Husqvarna har sin ägare.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
