söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Jan Öjmertz 2010-04-11 | Uppdaterad 2010-04-12
”Den yttersta frågan är hur det svenska välfärdssamhället ska se ut i framtiden. Det är en genuint politisk fråga där partierna måste bekänna färg för väljarna. Men att sopa problemet under mattan och tro att det ordnar sig är definitivt ingen lösning.”
Så skriver Sveriges kommuner och landsting (SKL) på sin hemsida om den rapport om välfärdens framtida finansiering som presenterades i veckan. Enligt den krävs ett ökat skatteuttag med 13 kronor per hundralapp för att bevara välfärdens innehåll och ge utrymme för vissa förbättringar.
Alla – utom extrema skattekramare – förstår att detta är en omöjlig väg. Om den nuvarande modellen har detta i sin riktning måste något radikalt göras för att stöpa om den. Och då krävs nya idéer och tankar, frigjorda från dagens tankemässiga begränsningar.
Idépolitiker har spelat en avgörande roll för samhällets utveckling. De som formulerat problemet och angett i vilken riktning lösningen ska sökas kan sägas vara samhällets arkitekter. Sen är det ofta andra politiker som tagit vid och blivit samhällets byggmästare.
En sådan idépolitiker som nu håller på att återupptäckas är riksdagsmannen Anders Danielsson från Bondarp i Gingri. Han levde och verkade i början av 1800-talet och var en dominerande gestalt i det dåvarande bondeståndet, en enastående politisk gestalt, en lysande talare, fylld av energi och socialt engagemang. Han var en samhällsbyggare i modern mening som eftersträvade radikala lösningar men ofta i små eftertänksamma steg.
Han gjorde sin riksdagsentré 1809 i den riksdag som valdes sedan man visat enväldet och kung Gustaf IV Adolf på porten. Han var endast 25 år men hade skaffat sig stor kunskap om livets verklighet och om hur samhället fungerade. Som kringresande tingsskrivare åt den tidens dömande och tvistelösande makt såg han också hur samhället misslyckades.
Väl i riksdagen blev han med åren en dominerande och stridbar talesman i bondeståndet för den tidens liberala idéer och slogs för frågor som idag framstår som både relevanta och banbrytande.?Han hade alltid sina uppdragsgivare, sina väljare, för ögonen: ”De är allt, vi är intet”, sa han. Han var gårdfarihandelns envetna försvarare, hårt angripen av riksdagsmän från andra delar av landet som inte tålde det privilegium som bönderna från Sjuhäradsbygden fått, att gå runt och sälja sina egenproducerade varor.
Gårdfarihandlarna var illa tålda. ”De svärmar i landet som Egyptens gräshoppor”, fick han höra. Men hans argument var passionerade, han visste att för fattiga sjuhäradsbönder var denna biinkomst livsavgörande.
Näringsfrihet och fri handel var en angelägen fråga för Anders Danielsson. Det var också tryckfriheten där han bekämpade den kungliga indragningsmakten, vilken gav kungen rätt – vilken flitigt utnyttjades – att dra in utgivningstillståndet för trycksaker som inte behagade överheten.
Han stred för ett rättvisare skattesystem och för lika arvsrätt mellan män och kvinnor. Han ville avskaffa indelningsverket som var en belastning för bönderna, som tvingades bekosta soldaternas försörjning, och han härjade hårt mot en annan börda som bönderna tyngdes av – prästerskapets avlöning. Och han engagerade sig hårt för att förbättra villkoren för fattiga och sjuka.
Baksidan av myntet Anders Danielsson var att han levde för sina idéer, kanske drabbad av sin egen storhet, och han tappade det ekonomiska fotfästet och slutade som konkursdrabbad och utarmad. Men hans bidrag till samhällets omdaning i liberal riktning kan inte förringas eller ifrågasättas. Hans engagemang var beundransvärt, hans idéer modiga och framsynta och som politisk prototyp är han värd att efterlikna.
Danielsson hade en stark idé om ett förändrat och förbättrat samhälle. Den drev han hårt. Resultaten kom långt efter hans död, men på alla kända punkter låg utvecklingen i den riktning han pekat ut.
En politisk portalfigur av storformat från kullarna i Gingri träder fram. För att finna lösningar på välfärdens utmaningar krävs idépolitiker av Danielssons kaliber.
FOTNOT: Hans liv och gärning håller på att återupptäckas genom ett idogt forskningsarbete av Tore Österhag och Örjan Hill. Det kommer så småningom att resultera i en bok, förhoppningsvis också i en akademisk avhandling.
För övrigt
.... är det en spännande tid att vara boråsare just nu. Inte på tre decennier har så många, stora och spännande förändringar i stadsmiljön varit på gång. Gina Tricots hus reser sig snabbt och sätter en ny ståtlig standard för den nya byggepok som väntar.
.... får ackumulatortanken räknas till de nya ståtliga byggnadsverken. Den blev inte alls den dominerande Belsebub som jag och andra befarade. Och bättre blir det när den blir dekorerad.
...tycker jag att centerns hotell- och badplaner för Boråsparken måste ifrågasättas av flera skäl, bl a skulle de sätta strypkoppel på det fina badhuset i Stadsparken. Det behöver utvecklas och förnyas, vilket inte betyder att de senaste utbyggnadsidéerna ska anammas. Damma av förslaget om en bassäng i berget.
... är idén om en saluhall vid Södra torget kul. Men inte ny. Riktigt skarpt var det redan 1907.
Jan Öjmertz
jan.ojmertz@bt.se
Telefon: 033-700 07 37
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
