Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Jan Öjmertz 2010-11-28 | Uppdaterad 2010-11-30
Den lokala morgontidningens viktigaste uppgift är att berätta för läsarna om livet som finns nära inpå. Det har Borås Tidning gjort i 185 år. Under 45 av dessa år har jag haft förmånen att på olika sätt bidra till att förmedla berättelsen om Borås och Sjuhäradsbygden.
Det har varit ett privilegium.
Under dessa år har medielandskapet förändrats. Då, 1966, fanns två tidningar som kämpade om läsarna och nyheterna. Idag finns endast denna tidning, men i övrigt hur många kanaler som helst som förmedlar nyheter.
Det är inte så ofta det finns anledning att skratta när man läser en tidnings förstasida. Det gäller Borås Tidning lika väl som andra tidningar. Nyhetsrapporteringen handlar främst om brott, straff och allmän olycka. Om kriser och krascher, om politiska konflikter och makthavares fiaskon. Ofta beskriver de svarta rubrikerna betydelsefulla förändringar som påverkar oss som medborgare.
Papperstidningens död har proklamerats många gånger. Inte minst i denna tid skrivs många dödsrunor. Den digitala tekniken har revolutionerat informationsflödet och tidningens villkor har kraftigt förändrats. Men död, nej det finns inte ens i min fantasi. Tidningen är enastående vad gäller överskådlighet och sortering samt som bärare av information och annonser.
Inga andra varor eller tjänster letar sig som morgontidningen fram till sin mottagare mitt i mörka natten. Denna unika service är en förutsättning för morgontidningens existens, men också utsatt för påfrestningar på grund av sina höga kostnader.
Ständigt förbättrad teknik skapar nya vanor. Det är rimligt att tro att tidningens innehåll i ökad omfattning kommer att levereras digitalt. Läsplattorna väntas bli årets julklapp och blir tillsammans med mobiltelefonen en viktig leverantör av journalistik i framtiden.
Det fordras dock ett trolleritrick för att få lönsamhet för den digitala tidningen.
Att finnas på en tidningsredaktion är som att sitta i ett utsiktstorn. Eller i en avlyssningscentral. Man ser mycket och hör mycket. Man får överblick och intryck som sedan ska förmedlas. Snabba nyhetsrapporter har ofta dagsländans livscykel. I dag stort, i morgon glömt. Men i sina bästa stunder binder journalistiken ihop de dagliga nyhetsrapporterna till en sammanfattande helhetsbild.
Mitt första uppdrag som nyanställd volontär var att fråga några personer på gatan hur de reagerade på att det i telefonkatalogen infördes en flera sidor lång instruktion om hur man ska bete sig om kriget kommer.
Om kriget kommer!?
Frågan var mycket relevant då. Kraftmätningen mellan öst och väst var nyhetsstoff varje dag. Idag är frågan främmande. Så säg inte att det var bättre förr.
Borås har varit min hemstad sedan mitten av 1960-talet. Då regerade tekoindustrin och de gamla träkåkarna dominerade staden. Allt skyddades av bassarna på I 15.
Nu är detta borta.
Det gick en stötvåg genom staden – och redaktionen – när det stora och överraskande varslet lades på Kilsund den 18 augusti 1967. 442 anställda fick gå. Ägarna ansåg att den utländska konkurrensen var omöjlig att rå på.
Varslet på Kilsund var bara förordet till den historia som sedan skulle berättas. Det ena anrika tekoföretaget efter det andra gick i graven. Globaliseringens tid knackade på dörren. Sysalarna flyttade österut.
Det var med dagens perspektiv en lycka att textilindustrin raserades och stadens många träkåkar jämnades med marken.
Borås blev efter en lång depression den moderna stad vi ser idag. Full av växtkraft med ett differentierat näringsliv, en växande högskola och en stadsbild med en attraktiv karaktär.
Sitt ner på Sandwalls plats en sommarkväll och spana på folkliv och en lummig Stadspark. Eller på Knalletorget och njut av Bodhis coola uppsyn. Det är fint, något att vara stolt över.
Kör in mot Borås på den förhatliga motorvägen en sen eftermiddag när skymningen fallit och ljuset är tänt hos Gina Tricot.
Det är magnifikt. Det huset sätter standard när staden ska fortsätta att förnyas och växa.
Jag har haft tur i mitt yrkesliv. Jag kom in i yrket som volontär med ytterst osäkra och knapra villkor. Men jag kom in, fick jobb och chans att både lära och visa att jag var läraktig. Idag ges få den möjligheten. Portgången är för trång för oerfarna ungdomar.
I andra ändan av yrkeslivet är portgången bred. Pension används som ett sätta att minska organisationernas storlek. Jag vet, jag har gjort det flera gånger.
Nu står jag där själv, på väg mot mitt 66:e år. Jag får möjlighet att fortsätta med några arbetsuppgifter för företaget och klipper därmed inte banden med yrkeslivet helt och fullt.
I denna riktning behöver arbetslivet förändras om föreslagen höjd pensionsålder ska fungera.
Många vill säkert fortsätta att jobba, men i reducerad omfattning och med lättad arbetsbörda.
Detta är mina sista rader som chefredaktör. Jag går vidare mot ett nytt och mindre bundet liv. Till BT:s många trogna läsare säger jag av hjärtat tack!
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Erik Mattsson
erik.mattsson@bt.se
Telefon: 033-7000 792