Ledare: "Jag vill höra honom berätta"

Ledare ,
Drottninggatan i Stockholm dagen efter terrordådet: blomsterhögen växte snabbt och vid lunchtid besökte Stefan Löfven platsen. Mitt i sorgen kan vi med tillfredsställelse konstatera att Systemet fungerat väl alltsedan lastbilen smällde in i Åhléns-huset. Nu är det centralt att få veta hur föraren tänkte.
Foto:

Jag vill höra honom berätta. Jag vill höra honom förklara sig. Det är han skyldig oss.

Artikeln publicerades 8 april 2017.

Osama Krayem är också vid liv. Han sitter fortfarande i häkte i Bryssel inför den rättegång som ska hållas om dåden vid flygplatsen och tunnelbanan där 22 mars i fjol.

Varför ansåg Krayem, född och uppvuxen i Malmö, att det var försvarligt att 32 civilpersoner skulle dö? Eller stämmer uppgifterna i belgiska medier att han aldrig hade för avsikt att utlösa sitt eget bombbälte, utan hade anslutit sig till IS-gruppen som sänts från Syrien till Paris och Bryssel för att få möjligheten att lämna det helvete han insett att kalifatet bjöd?

Eftersom så många jihadister valt den så kallade martyrdöden, antingen genom att spränga sig eller att se till att bli skjuten av polisen – som Khalid Masood vid parlamentet i London för två veckor sedan – har de också berövat eftervärlden, offrens familjer, oss alla, en hjälp att förstå.

Nej, jag menar självfallet inte att en acceptabel förklaring existerar. Ändå är den, som den är formulerad i gärningsmannens huvud, betydelsefull på samma sätt som det var viktigt att höra en Anders Behring Breivik, med en komplicerad barndom, hålla sitt megalomaniska resonemang, liksom "lasemannen" John Ausonius, med sin svåra uppväxt utan fadern, om autismen, eller Peter Mangs med sin tragiska livshistoria.

Berättelserna om dessa män har med all önskvärd tydlighet visat hur bräcklig den högerextrema ideologiska fernissan varit, hur ointressanta som förebilder för de som ännu lockas av idén om ett rasrent Sverige de borde vara.

Nu väntar vi på jihadisternas berättelser. Vi väntar på att få höra skärpta, nyfikna åklagare ställa frågorna som får de militanta islamisternas idéer om underordning och hjärntvätt och utplånande av det personliga ansvaret att framstå i sitt tragiska vansinne.

Det är nu centralt att den 39-årige uzbekiske medborgaren som anhållits misstänkt för terrorbrott i Stockholm hålls under sträng uppsikt. Var hans avsikt att spränga sig i luften? Fyndet av väskan i förarhytten kan tyda på det, men han hade å andra sidan flera timmar på sig att söka martyrskapet innan han greps. Om åklagaren väcker åtal är 39-åringen skyldig alla drabbade att berätta.

Hans bakgrund och kontakter väcker många frågor. Borde han redan ha varit utvisad, utifrån den information som Säpo hade? Har han agerat å en känd svenskbaserad islamistisk organisations vägnar, som så sent som 31 mars i en video ställde frågan ”är det någon som tycker att vi bara ska fortsätta och sitta och ta det lugnt? (...) Vi måste inse allvaret och vakna upp. Hur ska vi agera?”.

Alla fakta, även Säpos, om denne man måste göras tillgängliga om fallet leder till rättegång.

Medan polisutredningen tar fart samlas nu Sverige. Statsminister Stefan Löfven stannade i Stockholm, promenerade på Drottninggatan och pratade med folk på ett sätt vi knappt sett förr, han skickade en videohälsning till kongressen i Göteborg med budskapet att ”vårt land bär på en kraft som ingen terrorist, ingen mördare, kan ta ifrån oss”, och han knöt skickligt an till kongresstemat: ”Det är vi, tillsammans, som ska skapa Trygghet i en ny tid”.

Kungen höll tal till nationen. Regeringen utlyste en ”nationell tyst minut” klockan 12 i morgon, måndag. Ett Facebookupprop om en manifestation i kärlekens och omtankens namn på Sergels torg på söndagen lär bli välbesökt. Och på lördagseftermiddagen samlades syriska föreningen i Borås på Stora torget för att hedra de döda i Stockholm med blommor och tända ljus.

Den bild av ett trots allt fungerande samhälle som de senaste 36 timmarna förmedlat oss är oerhört viktig. Det var bilden av det oförberedda Sverige som i viktiga delar rämnade. Visserligen måste det sägas att dådets omfattning, trots allt, var begränsad. Men ”modellen” synes ha hållit; polis, sjukvård, kommun och civilsamhälle fungerade.

Samma goda beredskap måste nu höjas på andra områden: hur ska det ske på ett ”svenskt” sätt? Det innebär till exempel att vi måste klara en ökad vaksamhet med andra metoder än i till exempel Bryssel, där militären sedan länge blivit en normal del av gatulivet.

Ingen kan heller annat än medge att Sverige haft förunderligt svårt att ta hotet från den militanta islamismen på tillräckligt allvar, och det har sinkat viktiga åtgärder.

På lördagen signalerade inrikesminister Anders Ygeman (S) att Sverige behöver ta inspiration från Norge i frågan om att kriminalisera kontakter med grupper som IS.

Regeringen vill på goda grunder inte peta i den grundlagsskyddade föreningsfriheten, rätten att organisera sig.

”Däremot kan man tänka sig att man kriminaliserar delar av deltagandet i den här typen av organisationer och drar nytta av de erfarenheter som Norge har gjort”, säger Ygeman i DN, och närmar sig därmed det förslag som Annie Lööf (C) väckte 2015.

Frågan är ytterligt komplicerad, men det är uppenbart att ”Trygghet i en ny tid” kräver att den får ett uppdaterat svar.