Integrationsskulden har sitt pris

Ledare Artikeln publicerades
Tisdagen 24 november är en märkesdag i svensk politisk historia. På presskonferensen meddelade statsminister Stefan Löfven att man genomför en helomvändning i migrationspolitiken. Miljöpartiets Åsa Romson försökte sig på mästerstycket att samtidigt både försvara reformerna och ta avstånd från dem.
Foto:Lars Pehrson/SvD/TT
Tisdagen 24 november är en märkesdag i svensk politisk historia. På presskonferensen meddelade statsminister Stefan Löfven att man genomför en helomvändning i migrationspolitiken. Miljöpartiets Åsa Romson försökte sig på mästerstycket att samtidigt både försvara reformerna och ta avstånd från dem.

Miljöpartister är i regel välutbildade. Men hur en fungerande, hållbar migrationspolitik fungerar – måste fungera – verkar många av dem inte begripa. Men vi begriper å andra sidan inte varför miljöpartisterna inte väljer att lämna regeringen nu när Socialdemokraterna luftar fler skärpningar för att sänka flyktingtrycket ytterligare.

Förra veckan sökte 657 personer asyl i Sverige, veckan dessförinnan 700. Det är tiofallt färre än under delar av förra hösten. På årsbasis skulle de senaste veckornas söktryck motsvara omkring 36 000 personer. ”För lite, Sverige borde klara mer”, menar många debattörer i dag.

Tunga miljöpartister, liksom center- och vänsterpartister anser att de beslut som fattats för att göra Sverige mindre lockande som asylland bör bort snarast och att en övre gräns för migrationsåtagandet inte bör diskuteras.

Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom, som nyss avslutat sin kongress i Borås, har tagit konsekvenserna av sin politik och anser att MP av detta skäl snarast bör lämna regeringen. Det är politik med ryggrad.

Men för perspektiven: nämnda ”volym”, runt 36 000 på årsbasis, skulle ändå ha överträffat det högsta mottagandet under perioden mellan att Bosnienkriget upphörde 1993 och Syrienkrisen tog fart 2012. Få talade under dessa två decennier om att Sverige inte tog sitt ansvar som asylland.

Men vad som samtidigt skett sedan Bosnienkrisen är att Sverige inte tagit sitt ansvar som integrationsland. Sverige – och där är samtliga partier i riksdagen skyldiga – har byggt upp något som bör beskrivas som en integrationsskuld. Om detta är nog alla i dag eniga.

Det räcker nog att påminna om den senaste rapporten från Arbetsförmedlingen, som visar att utrikes födda i februari 2016 för första gången går om inrikes födda i arbetslöshetsstatistiken. Riksdagen har också med öppna ögon försökt dölja bristen på bostäder åt nyanlända under dessa decennier genom att tillåta så kallad eget boende, Ebo-lagen, med ghettoisering som naturlig följd. Hundratusentals är i dag hänvisade till livs- boende- och skolmiljöer som helt enkelt inte är värdiga.

När antalet flyktingar började stiga brant för tre år sedan för att stiga än mer i somras gick denna integrationsskuld inte längre att gömma. Två beslut som samtidigt drev på utvecklingen var att Fredrik Reinfeldt valde att ingå migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet 2011 för att säkra regeringsmakten och Migrationsverkets beslut i september 2013 att generellt bevilja permanenta uppehållstillstånd till flyende syrier.

Bakom stängda dörrar i regeringskansliet i Stockholm är relationen mellan regeringspartierna just nu bister. Flera S-ministrar har öppet talat om att man vill driva politiken så att antalet asylsökande 2016 helst blir lägre än de 70 000 som Migrationsverket angett som lägsta prognosnivå.

För Miljöpartiet – med kongress i Karlstad 13-15 maj - vore ytterligare steg som gör migrationspolitiken med restriktiv omöjliga. Vänsterpartister hotar vägra budgetförhandla.

Men för att miljöpartisterna alls ska kunna tas på allvar i debatten måste även de konfrontera integrationsskulden. De har valt att sitta i en regering där socialdemokratin och LO under de senaste veckornas serie av förslag från allianspartier om en arbetsmarknad och bostadspolitik som tar integrationsskulden på allvar, hellre desperat viftar med rasistkortet och försöker förlöjliga än anstränger sig för möta människorna som Sverige låst in och slängt bort nyckeln för.

Inget talar för att socialdemokratin och vänstern är uppgiften mäktig. Det som nu skett är att partiet bakom stängda dörrar insett att den gömma-undan-problemet-politik man fört i decennier inte håller. Men då tar man hellre till ID-kontroller än att konfrontera realiteterna.

Samtidigt som allianspartierna pratar ihop sig om integrationsreformer bör de också söka en migrationspolitik som är både generös och långsiktigt fungerande. En sådan har goda förutsättningar att få det folkliga stöd som funnits förr och finns när människor, kommuner och myndigheter känner att systemen är i balans. När den människa Sverige tar emot också får en ärlig chans att bli till mer än en snygg siffra på EU-möten.

Det kommer tyvärr ta ett antal år innan Sverige är där igen. Det är priset för integrationsskulden.