Inte bara centrum som gäller

Ledare Artikeln publicerades
Det är inte givet att det är staden som är mest hållbar, menar Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand. Det är ju annars en hållning som MP brukar förfäkta.
Foto:Jan Pettersson
Det är inte givet att det är staden som är mest hållbar, menar Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand. Det är ju annars en hållning som MP brukar förfäkta.

Hela Borås ska utvecklas i hållbar riktning. Det innebär att områdena utanför stadskärnan måste prioriteras i högre grad än nu.

Inte sällan framställs den moderna, sammanpressade staden som den slutliga lösningen. Ju fler som bor på varandra i små lägenheter, som åker kollektivt, cyklar eller går till jobbet, desto mindre blir det så kallade ekologiska avtrycket.

Den som någon gång har sett Fritz Langs 20-talsklassiker ”Metropolis” eller läst Philip K Dicks ”Blade Runner” vet att staden också kan skildras på andra, långtifrån hållbara sätt.

I det förslag till översiktplan som nu är ute på remiss, betonas att ”Borås ska utvecklas som en levande och långsiktigt hållbar kommun”. Till skillnad från många andra som gärna uttalar sig i tid och otid, har stadsplanerarna i Stadshuset insett att själva ordet hållbar kan tolkas och förstås på många olika sätt. Deras version är att det hållbara utgörs av ”en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter till ett bra liv”.

Det är en bra definition som ligger i linje med en helhetssyn där inte bara ekologiska utan även sociala och ekonomiska aspekter vägs in. En återgång till ett förindustriellt stadium skulle säkert minska det ekologiska avtrycket snabbt och radikalt, men samtidigt totalt ödelägga samhället långt snabbare än vad exempelvis konsekvenserna av klimatförändringarna antas göra.

Ytterligheter kan ha sitt värde; de pekar mot det absurda. Borås måste planera för framtiden på ett sätt som gör att hela kommunen utvecklas, inte avvecklas. Då går det inte att bara betona en aspekt av flera.

Samtidigt som samhällsnyttan måste vägas in i alla beslut och all planering, måste också självinsikten öka. Mycket av det som för dagen anses vara det enda möjliga är i själva verket utslag av en många gånger romantiserad bild av allt annat än hållbara ideal. Ett sådant är att i alla lägen vilja förtäta där det redan är trångt.

I senaste numret av Fastighetstidningen skriver förra MP-språkröret Maria Wetterstrand om att storstäderna inte är så hållbara som vi tror. I hennes värld är det snarare det mindre och medelstora städer som har lägst fotavtryck. Kanske kvalar Borås in i dessa kategorier?

Det viktiga i artikeln är dock att hon betonar hur vad som betraktas som hållbart har varierat med i stort sett varje generation. På 70-talet var staden boven och landsbygden lösningen. Den gröna trenden på 70-talet var att flytta ut för att odla egna grönsaker och andas frisk luft. På 80-talet ifrågasatte Wetterstrand själv ”hyllningen av glesbygden som hållbarhetens Mekka”.

I dag lever vi i en tid då valfriheten kan beskrivas som en till mentalitet gränsande överideologi; vi kan välja och vi vill välja. Detta påverkar givetvis synen på vad som gör samhället bättre.

Det är varje generations privilegium att, som Wetterstrand skriver, ifrågasätta rådande paradigm. Men det innebär inte automatiskt att det är valfriheten som är problemet just nu. Snarare är det den närmast programmatiska fixeringen vid staden som ekologiskt föredöme.

”Är det verkligen hållbart att bygga så mycket i storstäderna? Vill folk verkligen bo i storstäderna eller bör de uppmuntras att flytta ut på landet?” är några av de frågor som Wetterstrand fångar upp under en kurs där unga diskuterar aktuella samhällsfrågor.

Det är viktiga frågor som måste ställas, och inte minst nu när översiktsplanen är färsk och ska diskuteras.

Till skillnad från Stockholm, Göteborg och Malmö har Borås kommun ett bättre utgångsläge för att utvecklas i rätt riktning. En medveten politik för valfrihet, där en förtätad stadskärna och en levande landsbygd ses som likvärdiga alternativ, leder till en hållbarare helhet.