Stefan Eklund: Ingen jämställdhet i media

Vill man vara osynlig – då ska man vara en äldre kvinna som diskuterar omsorgsfrågor.

Den träffande karaktäristiken av representationen i svensk dagspress görs av Gunilla Jarlbro, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, i rapporten Rättvisaren 2019, som presenterades förra veckan.

Vi har alltså inte kommit längre trots att medvetenheten om det skeva genusperspektivet i svensk press varit hög de senaste decennierna. Ingen vettig journalist skulle idag säga något annat än att det är viktigt att alla, oavsett kön och ålder, ska ha lika stora möjligheter att vara en del av det offentliga samtalet.

Men varför är det inte så?

Jag minns att jag under ett av mina första år som chefredaktör på Borås Tidning gick igenom vår pappersupplagas förstasida under en månad för att se hur män och kvinnor framställdes och hur ofta. Jag drog resultatet på ett redaktionsmöte och en närmast förlägen tystnad infann sig.

BT:s förstasida handlade till cirka 80 procent om män. Och de män som framställdes gjorde och sade viktiga saker.

De få kvinnor som fick plats på förstasidan var till allra största delen offer i olika sammanhang. För brott, för olyckor, för nerdragningar inom vård och omsorg.

En kvinna bröt mönstret, det minns jag tydligt. Det var fotokonstnären Elisabeth Ohlson Wallin som var aktuell med en utställning i Rydal.

Den här genomgången ledde till att vi skärpte oss, det kunde man se tydligt i vår journalistik och vår redigering av papperstidningen. Men det är ganska många år sedan nu, innan digitaliseringen hade gjort bt.se till vår viktigaste kanal. Nu är det där vi ska mäta. Och det är svårare. Flödet kan synas oöverblickbart.

Men Rättvisasren 2019 har mätt. Bakom rapporten står Mediekompaniet som har låtit Kantar Sifo undersöka 3 000 slumpmässigt utvalda artiklar på nyhetssajter, både på nationell och lokal nivå. Alla de stora svenska mediehusen är med och bland de lokala sajterna hittar vi också Borås Tidning.

Rapporten finns på nätet och jag ska inte trötta er med alltför många siffror. Men de tendenser jag nämnde inledningsvis är slående.

Fortfarande domineras medierna av män. Två tredjedelar av alla närvarande personer i nyhetsflödet är män. Det är en nästan chockerande obalans, som svenska medier borde skämmas över.

Tittar man på åldersfördelningen är den också påfallande skev. Och som sagt, kvinnor över 50 är den verkliga förloraren när det gäller att få sin röst hörd.

Ändå lever vi i, som Gunilla Jarlbro påpekar, i ett land med ett jämställt parlament med flera kvinnliga ministrar och partiledare. Men det verkar inte betyda att medierna tar kvinnor på lika stort allvar som män.

Det är också intressant att ställa detta mot andra parametrar i rapporten, nämligen att…

… kvinnor anser att Sveriges största utmaningar är sjukvård, klimat och miljö samt integration. I den ordningen.

… män anser att integration, lag och ordning och invandring är de största utmaningarna.

När det mest är män som får komma till tals så hamnar förstår deras frågor högst på dagordningen. En titt på vårt politiska klimat idag stryker under den teorin, i stort sett alla partier ropar högt om lag och ordning och invandringsproblematik. Men det är egentligen inte en rimlig bild av vad hela svenska folket tycker är viktigt.

Så utan en jämställd representation i medierna har vi ett demokratiskt problem. Och den här gången kan vi journalister inte skylla på någon annan. Vi bidrar till den snedvridna bilden. Skärpning behövs.