Ingen Gud att bråka om

Ledare Artikeln publicerades
I filmen ”Gud och Big Bang” ger fyra företrädare för olika hållningar inför religion sina svar på existentiella frågor. ”En utmärkt skolfilm”, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund. Det håller inte alla med om... Bilden är ur filmen och visar de fyra som svarar på frågorna, ovan fr v: Jan Bärmark, buddist och professor i vetenskapsteori, Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén, muslimske imamen Mohammad Muslim Eneborg och den sekuläre humanisten Christer Sturmark.

Gud och naturvetenskapen har genom historien varit begrepp som ofta beskrivits som varandras motsatser. Inte minst när det gäller frågan om hur det mänskliga livet har uppstått.

Vad är sant? De religiösa skapelseberättelserna eller de naturvetenskapliga?

Idag är det i de allra flesta sammanhang en icke-fråga. Få religiösa människor hävdar att Bibelns skapelseberättelse är bokstavligt sann, få vetenskapsmän att de i detalj vet hur allting började.

Det här blir ett problem för de mer dogmatiska religionskritikerna. När religionen framstår som nyanserad och frågande finns det ingen enkel motståndare att slå på.

Jag finner den problematiken som en stark undertext till den debatt som den sekuläre humanisten Christer Sturmark drog igång efter att ha sett filmen ”Gud och Big Bang”, en film som är producerad av Svenska kyrkan och tänkt att erbjudas som en del av skolors religionsundervisning. En film som dessutom Christer Sturmark själv är en av huvudpersonerna i.

Han är det tillsammans med Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén, muslimske imamen Mohammad Muslim Eneborg och Jan Bärmark, buddist och professor i vetenskapsteori.

Jag tycker att det är en bra film. Under en dryg halvtimme får de fyra svara på existentiella frågor som de flesta av oss har: Vad är meningen med livet? Måste man välja mellan Gud och Big Bang? Och så vidare…

Christer Sturmarks kritik siktar in sig på det han menar inte sägs i filmen, att den i det närmaste, enligt Sturmark i en debattartikel på SVT Opinion, totalt lyckas ”mörka det faktum att religion och vetenskap befinner sig i stark konflikt på många olika sätt och i många delar av världen”. Därefter räknar Sturmark upp en diger lista av förtryck som sker i religionens namn.

Han vill helt enkelt se en annan film. Må så vara. Jag tror att Sturmarks ilska beror på att en modernt tolkad religion inte längre är en meningsfull motståndare, det finns liksom inget att bråka om längre.

Det är överhuvudtaget glädjande att bokstavstrogen extremism i större delen av världen har förpassats till den historiska sophögen. Undantag existerar, det vet vi, och extremismen gör stor skada när den tar sig uttryck i terror och förtryck, men allt färre människor uppfattar idag dessa yttringar som ett inneboende problem hos religionen i sig. Man inser att religionen, precis som politiska ideologier, kan användas för att legitimera maktmissbruk.

Bibelforskaren Marcus J. Borg har i den viktiga boken ”Kristendomens hjärta” (TvM, översättning Are Kaspersen och David Holm) beskrivit ett paradigmskifte som åskådliggör den här utvecklingen inom kristendomen. Borg ser en stor skillnad på det synsätt som definierar Bibeln som bokstavlig-faktisk och det som ser Bibeln som historisk-metaforisk. Han skriver: ”De två paradigmen utgår från samma Bibel och talar samma kristna språk men skillnaderna dem emellan är så pass stora att de nästan framstår som olika religioner”.

Borg menar att den bibelsyn som tolkar de heliga texterna historiskt-metaforiskt är den som har en framtid och redan idag dominerar de flesta kyrkor. Som tur är, skulle jag vilja tillägga.

Samma öppna hållning genomsyrar filmen ”Gud och Big Bang”. Tonen är resonerande, sökande och ödmjuk, vilket i dessa tider av polariserade debatter känns befriande. Det är en utmärkt skolfilm, men visst – den är inget bra argument för en religionskritiker.